finputsar

Ibland är det svårast att finputsa.
Det låter så summativt och indikerar att resultatet måste bli fint.
Jag försöker sanningsputsa. Få min gestaltning och min uppsats att likna den verklighet jag vill förmedla. Jag har sållat bort en bild och har de två ansiktsbilderna kvar. Den tredje var inte viktig för resultatet. Den var fin.

På väg till pedagogen har jag gått förbi Marit av Anne-Karin Furunes.
Jag gillar Marit. Hon blir en tydlig referens där hon tittar på mig från sin plats mellan Nefertiti, där jag förr brukade dansa på nätterna, och Pedagogen, där jag spenderat så många dagar med att lära och ifrågasätta.

Mina ungar är inte Marit, jag kan inte förstora upp dem och hänga dem på en stor vägg. Det handlar mer om att ha dem nära betraktaren än att ge dem stort utrymme.
Den stora platsen har de tagit genom att utåtagera.
Jag vill ge dem den lilla platsen. I gemenskapen. Den platsen de aldrig fick.

På frågan om de fick vara med och samspela i skolan svarade en av eleverna i min studie:

”Vi hade mycket grupparbeten i skolan, fast jag fick inte jobba med någon annan för att jag förstörde. Jag fick inte ens åka med på klassresan fast jag hade hjälp till att samla ihop pengarna”.

Nu behöver de göras en plats där de kan få vara nära, få vara med. Speglas i.

Jag har fastnat för formatet 40x60. Det blir nära och bra. Jag har valt ett papper som är ganska blankt och en upplösning som är hyfsat kornig. Jag vill ha med mig lite material från skolmiljön. En liten nypa whiteboard och en liten skvätt av de korniga väggtapeterna som bäst suger åt sig smuts.

Inför avslutningen av min slutgestaltning har jag inte lika mycket separationsångest som jag brukar ha. Detta blir min verklighet nu. Verkligheten som varit så påtaglig. För mig och för studenterna. Välkommen till verkligheten, som en av eleverna alltid säger när han berättar om sin skolbakgrund. På andra sidan examen är den kvar, och jag är välkommen.

Kill you´re text-darling

Jag skriver, och skriver, och sållar.
Det är Kill you´re text-darling.
Jag har svårt att lita på att jag gör rätt. Känns som att jag har terapeutiska samtal med alla jag möter om skrivprocesser.

Har kartlagt när jag skriver som mest effektivt och det har visat sig vara vid fem på morgonen. Då är jag för trött för att vara självkrititsk. Så jag skriver några timmar på morgonen och sen redigerar jag och skriver om några timmar på eftermiddagen.
Varje dag, sju dagar i veckan. Jag har svårt att skriva aktivt åtta timmar om dagen. Det blir bättre om jag håller jämnt antal timmar varje dag istället.
I fredags slängde jag plånboken i tidningsåtervinningen på gården vid sex på morgonen, fast det insåg jag inte förrän sex på kvällen. Den låg kvar!

Mitt skrivfokus har inverkan på övrigt liv. Det är rätt gött att vara i skrivbubblan. Fast läskigt och skumt.
Ska ta en rejäl sovmorgon när skrivdelen är klar.

När det kommer till gestaltningsdelen så lutar det åt blankt fotopapper. Jag ser min spegelbild i det blanka som lätt blir flottigt och tummat. Jag vill att vi ser oss i eleverna. Det är inte vi & dom

vad hur och varför

I min gestaltning har jag utforskat huruvida elever som inte nått målen i grundskolans ämnen har upplevt att skolan haft ett relationellt eller kategoriskt perspektiv.
Utifrån vilket perspektiv skolan har präglas de insatser som görs för eleven. I korthet kan det beskrivas såhär (Atterström, H. & Persson, R):
Om man har ett kategoriskt perspektiv ser man elever med svårigheter. Svårigheterna är bundna till individen, gärna medfödda (den eviga jakten på diagnoser) och insatserna är kortsiktiga. I de specialpedagogiska insatser som (förhoppningsvis) görs fokuserar man på eleven.

Om man antar ett relationellt perspektiv ser man elever i svårigheter. Svårigheterna uppstår i undervisningsmiljön och de företeelser eleven möter. Man fokuserar de specialpedagogiksa insatserna på eleven, läraren och miljön och insatserna är långsiktiga.

Jag tror att vi påverkas mycket av hur man blir sedd, och om man blir sedd, och varför man blir sedd. De olika perspektiven präglar elevernas självbild.

Jag har gjort en fältstudie där jag genom kvalitativa undersökningar och deltagande observation har studerat ett antal elever inom min målgrupp, intervjuat pedagoger, rektorer och vårdnadshavare.

Under processen har jag i elevgrupp jobbat fram en idé till en skola för alla, där skolan i detta fallet har varit målgruppsanpassad för de elever som deltagit i arbetet. Vi har ändrat funktioner för möbler och hjälpmedel och köpt nya möbler, kurslitteratur och hjälpmedel.
Vi har bytt namn på lektioner och tillsammans letat relevans i olika kursplaner. Vi har spelat spel, gjort musik och haft mycket samtal om värdegrund och självbild. Vi har skrattat mer än jag hade magmuskler till.
Nyckelord för den delen av gestaltningen har varit mod, uppriktighet, jag, vi och utanförskap.
Resultatet har blivit en plats att vara på som man vill vara på.

Min egen del under processen har varit att skapa en bild av deras upplevelser från skolan de gått på tidigare. Hur ser de sig och hur sågs det på. Det kategoriska perspektivet har präglat deras självbild. De har inte fått se fel i miljön utan de har tillskrivits problemen. Jag har fokuserat en del på material i skolmiljön. På platser där exkluderade elever har placerats. På sönderslagna detaljer som ingår i alla skolors inredning. Hål i dörrar, buckliga element, krossade rutor.....
Vi har tittat på hur miljön har blivit ett med våra kroppar. Buckliga knogar, sneda fingrar, ärr.
Som ofta har jag i slutet av gestaltningsprocessen fått skala ner. Det är inte längre viktigt att ta med ett element och projicera ansikten på för att visa hur eleven känner. Jag blir övertydlig om jag tar med en dörr och gör till ram för ett porträtt. Jag är tacksam över handledning, utan den hade jag inte nått hit. Jag är tacksam över mina elevers deltagande, utan dem hade det inte blivit på riktigt.

Slutresultatet är tre bilder.



Jag har gjort mitt arbete för att jag under min skolgång, min utbildning och min yrkeserfarenhet har varit ständigt ifrågasättande av elevperspektivet som i regel alltid har varit kategorisk, och bedömningen alltid summativ. Personligen har haft hyfsade möjligheter att läsa de sociala koder och prestera enligt en traditionell, behavioristisk, men jag har mått dåligt av det. Jag har skaffat mig ytkunskaper utan att samspela med andra och hämtat kunskap utanför skolan. Jag har haft stöd hemifrån och mod ingjutet i mig. Men det är inte alla förunnat. Först när jag började på HDK fick jag ( i skolvärlden) se och bli sedd utifrån mig, processen och miljön. Ett samspel.

Idag har jag ett jobb där den kultur och den kunskapssyn som jag har med mig, hemifrån, teoretiskt och praktiskt från HDK är grundläggande. Det är i praktiken. Jag kan jobba utifrån elever och tillsammans med elever i en process som välkomnas av övriga pedagoger. Det är värdefullt och det gör att det blir förankrat.
Jag har under min utbildning gått från vrede och frustration till framtidstro. Jag besitter kunskapen jag behöver idag och referenserna som förankrar. En stor kunskap jag bär med mig är att jag aldrig kan bli lärd, jag måste alltid kunna mer, fördjupa mig och gå vidare. Jag går bäst i sällskap av elever och kollegor... i dialog och samspel.

Är alla goda ting tre?

Jag funderar på en eventuell trea och i så fall känns over head som en typisk artefakt från den föråldrade skolan. Stressen i att hinna skriva av. lärarens stress över att tappa sidor och manus. En over head som projicerar en trasig bild. Ögonbilden. Jag hyser även en värme för apparaten. Vi har ett par som vi dammat av och använder som ljusbord när vi skissar tatueringar. Och projicerar bilder när vi vill måla stort av det lilla. Det är en fin maskin när den får utrymme. Det kan bli en god trea.

Vad är skola?

Under arbetet har mycket handlat om känslor både i det stora och det lilla. I dåtid och i nutid.
Löpande under mitt arbete med att försöka förmedla känslan om hur det känns att inte "passa in" och hur man har blivit sedd har jag tillsammans med elever försökt hitta ett sätt att i det lilla, lokala påverka den fysiska skolan till att bli en plats för alla. Det hade varit omöjligt för mig att riva i det gamla utan att arbeta med lösningar för nuet och framtiden.

Vi har burit saker, flyttat om, bytt plats och ändrat syfte. I vissa fall har stolar har bytts mot tvåtusentalets "sittpuffar", rum har fått teman, individuella studieplaner har utökats med egenformulerade ämnen. Vi är inte färdiga än, men vi trivs bättre och alla har varit delaktiga.

Då eleverna i projektet har passerat åldern för skolplikt har vi tagit avstamp i Förordningen om läroplan för gymnasieskolan (SKOLFS:2011:144)
Jag har utifrån intressen hos den enskilda skissat på kursupplägg som kan kopplas från elevens lust till lärande, kartlagt drivkrafter och hittat ingångar som har plats i kursplaner. De har fått välja, något som var svårare än väntat. De har fått välja allt och det är den enda läxa jag har gett. Välj själv!

Jag har fokuserat på skolans uppdrag enligt SKOLFS 2011:144:

"Huvuduppgiften för gymnasieskolan är att förmedla kunskaper och skapa förutsättningar för att eleverna ska tillägna sig och utveckla kunskaper. Utbildningen ska främja elevernas utveckling till ansvarskännande människor, som aktivt deltar i och utvecklar yrkes- och samhällslivet. Den ska bidra till elevernas allsidiga utveckling.

Skolan har uppgiften att till eleverna överföra värden, förmedla kunskaper och förbereda dem för att arbeta och verka i samhället. Skolan ska förmedla sådana mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensramen i samhället och som utgår från grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som alla omfattas av. Eleverna ska också kunna orientera sig i en komplex verklighet med stort informationsflöde och snabb förändringstakt. Deras förmåga att finna, tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktig. Eleverna ska träna sig att tänka kritiskt, att granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. På så vis närmar sig eleverna ett vetenskapligt sätt att tänka och arbeta."

Jag tror vi närmar oss att vara en skola med något för alla, en skola som påverkas och influeras av alla.

Min gestaltning börjar även den bli mer konkret. Jag har gått vidare med hur jag kan skildra sammanväxten av eleven och miljön. Alla artefakter, all miljö har denna vecka känts för konkret för att "bara" ha på bild. Jag vill lyfta med den. Jag ville inte riktigt stanna upp i Photoshop utan ville ha mer skoltypiska medel. Valet föll på over-head och projektor. Jag har fotat elever (och lärare) och projicerat på miljön. Men jag finner det otillräckligt i nuläget att skildra miljön platt. Miljön är för viktig. Det är i den vi i skolan ska hitta lösningar, det är den som är fel och aldrig eleven. Men det är där skolan i stort misslyckas.

Två för mig viktiga konstnärer har dykt upp i huvudet i veckan -
Marcel Duchamp, det känns oerhört relevant att inta en polemisk inställning till skola och dadaismens ställningstagande gällande konst och kultur bör appliceras på vårt sätt att förhålla oss till skolan. Vad är skola? Jag vill hitta svar med varje unge.

Fountain - egen bild

Och Silja Puranen

Worlds strongest man 2007 (http://www.elisanet.fi/silja.puranen/sgu_sivu2.htm)

Siljas fokus och material är oerhört viktiga för mig. På Siljas hemsida beskriver hon sitt arbete:

"The focus of my works is in the unforeseen process of life and the contrast between reality and the commonly accepted ideals in life. What do we (or others) expect our life to be and what are the chances of those who do not meet the norms? What happens when we lose control?"
källa: http://www.elisanet.fi/silja.puranen/siljapresentation.html

Vår förutfattade syn på andra, hur man ska vara, hur man ska passa in måste raderas från skolvärlden. Tillsammans ska vi vara så att alla får sin okränkbara rätt att existera.

Så jag har lyft ut lite autentisk miljö från skolor.

Jag är lite stressad över att det är två objekt. Jag är dålig på jämna antal. Ett eller tre...gärna sju. I nuläget är det två.
För att bevara anonymiteten hos mina elever har min modiga lärarkollega Johanna agerat utifrån elevernas minnesbilder av sin skolgång, tillsammans med mina elever och i en skolsal. Det blev bilder som talar tydligt för mig, förhoppningsvis även för andra.

Mitt nästa steg är att montera foton på miljön. Min första tanke var trycka upp fototapet och sätta på, men elever hamnar i regel bakom och får titta igenom om de ska få se vad som finns utanför utanförskapet. Så nu trycker jag upp bilder att sätta bakom glaset och bakom dörren.
Mina bildval är:




Men som alltid....tre. Så nu brottas jag med val om vilka samtidigt som jag letar efter en eventuell miljösak till.
Troligtvis blir det bild ett till hålet i dörren och bild tre bakom den krossade rutan. Det är nog bra om jag får träna på jämna antal men det känns konstigt. Då jag känner mig befriad från skissångest efter att skissat i svarta boken kanske jag kan komma vidare mot mindre numerära tvångstankar om jag stannar vid två. Budskapet och det att miljön är äkta är viktigare, men synpunkter mottages med glädje!

28 november

Veckan har börjat med buller, brak och lite hosta. Jag har fått tips om Eva Hild (tack Linda!). Just mitt referensletande ligger lite efter. Inte när det kommer till text, men just inom den konstnärliga världen.
Jag har funderat en hel del på vad jag vill fota. Jag vill behålla det anonyma men ändå förmedla känslan av den trasiga miljöns inverkan på eleven. Hur de blir ett, eller hur eleven går sönder av att kategoriseras.
Då jag vill få med synen av att eleven är just ett nummer i statistiken och fråntas möjligheten att utveckla sin identitet i samspel med andra tänker jag att eleven på bilden är utan ansikte. Bakifrånbild med luva uppdragen över huvudet och kanske någon bild framifrån men med luvan över huvudet och ansiktet tonat.
Det visar också på min svårighet att förmedla min process helt synligt då så mycket är sekretessbelagt, och det är den klädsel som är mest typisk för ungdomar generellt.

Det är även ett skydd att inte visa ansiktet, och ett avståndstagande som blir tydligt. Den bild som jag vill åt, den jag ser framför mig nu är en ryggtavla likt mannen i mitten på bilden men i skolmiljö och med ett hål i ryggen, ett hål från väggen.

Jag har lyssnat mycket på musik under arbetets gång. En grupp jag lyssnat mycket på är Kartellen (bilden ovan). Musik som var ny för mig tidigare. Utanförskapet tilltalar många som ändå inte varit välkomna in.




Jag har berörts av samtalen kring HighWons låtar, särskilt från hjärtat. Alla har vi några som har lämnat, och det finns en vacker samhörighet hos de som fann varandra där de lämnats, utanför.

Veckans fokus blir att fota, att hitta bilden utan att falla i klyschorna jag försöker akta mig för. Plats, miljö...... känns fint att det är handledning imorgon!

Ett med miljön

En upplevelse jag har fått i min förstudie är att eleverna upplever sig som ett med miljön, den dåliga miljön. De har präglats och stämplats som ett hål i väggen. Felet har lagts hos dem, antingen genom direkt skuldbeläggande eller att man från skolan formulerat att man inte kunnat tillgodose elevens behov.

I min studie av miljöer har jag känt eleverna som kvarlevor i form av trasiga element eller hål i väggar. I skrivna budskap eller kvarlämnade föremål. De finns kvar i tomheten.
Hur går jag vidare med det.... Jag vill gestalta hur de flyter samman och präglar varandra, Hur skolans mentalitet av att "det sitter i väggarna" går in i killarna och tjejerna. Så mitt huvudspår nu blir att blanda dessa. Jag tar anonymiserade kort på elever och redigerar in miljön i deras kroppar. Ofta beskrivs "skötsamma" elever som änglar. Istället för vingar på ryggen har min målgrupp hål efter skolans stövelsparkar, de har inte fått vistas i en miljö där det växer. Jag återkommer alltid till Ikaros på något sätt. Jag vill ge näring och jordmån att växa i och det får aldrig vara för sent. Jag orkar inte med den mentaliteten.

Dagens skiss handlar om dörrar, låsta, trasiga och öppningar i min gestaltning. Det är ganska befriat att fulskissa, snabbt och kravlöst.




Här är lite bilder från dagens evakuerade skolbyggnad. Fokus idag var mer helhetskänslan och det sterila.Och här är ett nytt användningsområde för skärmar.

Jag har beställt Ylva Spånberger Weitz avhandling ”Ungas erfarenheter av skola, samhällsvård och vuxenblivande. En studie av fem livsberättelser”. Tror att den kan ge mig lite input...

23 november

Det känns murket att ha missat en handledning. Jag hade en naiv förhoppning att hinna vara med på delar av gårdagen men det sprack.

Jag har befunnit mig i hörn de senaste dagarna. Utforskat känslan att vara bortvänd och inåtvänd. Satt upp skärmar och vänt mig mot väggen. Avsaknaden av intryck gjorde ett starkt sådant. Jag har gott om erfarenhet från min skolgång att motas ut, avvisas och bli placerad i utrymmen där jag inte skulle störa. Starkt är minnet av musikläraren som tryckte in mig i en garderob som inte kunde öppnas inifrån. Lukten, träväggarna och plastmattan. Det är ett minne med triumf för han mötte motstånd den dagen jag hade min bandspelare med mig i väskan med rec-knappen intryckt.
- In i garderoben med dig din rödhåriga jävel! räckte gott som underlag för en omplacering.
Hade jag tagit den matchen utan modet och stödet mina föräldrar berikat mig med... troligtvis inte. Alla har inte samma förutsättningar.

Jag har de två senaste dagarna fokuserat på material i miljön (utöver den verksamhet i projektet som inte går att kommunicera här). Plastmattorna, elementen, väggarna och budskapen. Ett trasigt element säger mycket.

Jag tänker gå vidare med att se vad jag hittar i miljöer. Igår och idag har jag utforskat en byggnad. Jag håller mig ren från "fotandet" och knäpper bara av bilder i nuläget för att inte begränsa mig. Jag har blivit oerhört insnöad på motiven i det trasiga. Det abstrakta i formen av det som talar tydligt.
Imorgon ska jag ta mig an en annan skola. Jag fokuserar på utrymmen som fungerat mest som förvaring snarare än förmedling.

Jag ska ge mig ut på jakt efter referenser som inte är i bokform. Min syster tipsade mig om filmen The War on Kids så det blir kvällens film. Tar gärna emot tips på konst som utforskar ytor eller hål.

Delar av dagens fotoskörd följer nedan, den första bildens form och struktur tilltalar mig mycket. Jag undrar hur jag kan använda mig av det som bildats i hålet. Jag har lekt med tanken att avgjuta det, men jag vill inte fylla det talande tomrummet.

22 november

21 november

In utero

Jag undrar om jag är klok samtidigt som jag känner att jag är på rätt väg. Jag ska försöka förmedla veckans tankar och arbete och hålla en röd tråd i det. Men tråden är ganska upptrasslad just nu.

Min kartläggning känns klar. Jag har en bra bild av hur en stor grupp elever upplevde sin skolgång. Jag vet att det finns tusen brister och att även goda intentioner drunknar i maskineriet som tuggar på, år efter år med en drivkraft som går ut på att eleverna är desamma, det är bara tiden som förändras. Där ligger ett stort grundfel.
Albin som gick i klass 7c år 1993 är inte samma människa som Hugo som går i 7c år 2011, eller Elin som är tvilling med Emil i 7c. Att skolan generellt ser på eleverna utifrån ett kategoriskt perspektiv och stressas mot mål som gör att de missar bildningsuppdraget. Det vet jag. Men vad gör jag åt det?

Under min studietid på snart sex år har jag försökt förändra inifrån. Inuti mig och inuti min verksamhet. Jag har känt mig uppgiven mer än många gånger. Jag har med skam undervisat den integrerade eleven i korridoren, där han längtansfullt har stirrat ut genom fönstret och tittat på det slitna fotbollsmålen, medan hans klasskamrater har suttit på andra sidan väggen och tragglat glosor för att nå kursmål. Det har känts skit bitvis.

Som människa har jag hittat rätt. Jag är förankrad med kraftig rot i de teorier jag vill förmedla. Jag har getts modet att implemetera teori och praktik, pedagogik och didaktik, jag är ödmjuk och hoppfull inför det faktum att jag aldrig kan lära mig allt. Jag lär för livet.

Jag är tacksam över att ha haft handledare som gett mig verktyg och trott på mina ideér, och på min förmåga att förverkliga det jag tagit mig för. Jag är tacksam över att ha arbetskamrater som har välkomnat mig och ställt sig öppna för mitt sätt att se på lärande.

I mitt examensarbete får jag input och uppdrag av ett antal fantastiska individer. Det hjälper mig att inte fastna i min bubbla, utan förankrar mig bättre i verkligheten. Men just nu känner jag mig ändå helt förvirrad och förvissad.

Denna veckan har jag pratat mycket om med människor som med mod har gett sin historia, men också sina svar på vad de behövde.
Vi har hittat nya arbetsfunktioner för artefakter inom skolans sfär som tidigare varit förknippade med ångest och stigmatisering. Skärmar, anslagstavlor, opedagogiska hjälpmedel. Jag har köpt in kurslitteratur som inte fått vara i pappersform. Modeller, instruktionsfilmer, serietidningar och spel.
Vi har gjort om instruktionsfilmer till förvrängda monsterklipp och fråntagit informatören makten.
Vi har smygit runt i en ödelagd skolbyggnad och fått känna den samhörighet man bara upplever när man är kall, rädd och nästan säker på att det finns spöken. Jag ser hela tiden vackra foton jag kan ta, och starka känslor att förmedla genom att göra det fula fint men jag vill inte det. Samtidigt drivs jag av lusten att få till det perfekta fotot. Men den kommunala skolan är inte fin i sitt bemötande av elever i behov av särskilt stöd. Särskilt inte de som inte haft möjlighet att bli ett med de sociala koderna som regerar.
Jag lutar nu åt en installation. Att bygga upp ett avskärmad studieplats lik de som integrerade elever får leva i. En av det slaget som ofta står i en skamvrå. Så tänker jag nu.

Igår när jag gjorde om saker och målade svart och utanför kanterna sa en av ungdomarna - "Du är fan inte klok Åsa, men det är bra". Det värmde.

I övrigt kan jag glatt konstatera att jag kan skissa i min skissbok tillsammans med Leonard. Han sitter med sin egen numera.

18 november

17 november

Skärmen flyttar ut

Skissboken

Under dagens handledning stod det klart att jag har dokumentationsproblem. Jag kan inte i bloggen förmedla vissa delar av processen då jag befinner mig i en miljö som inte får fotograferas. Det är bara det jag kan bära med mig som kan visas upp och blir för formativt. Att bara textförmedla känns för stramt och oinbjudande.

Det gick även upp för mig under samtalen att jag har duckat för ett ouppklarat stressmoment. Jag trodde att jag hade fått med element från alla mina tidigare processer i detta sista, men jag har haft selektivt minne.
Det första processverktyget vi använde oss av var för mig det värsta. SKISSBOKEN. Som jag våndades över min svarta bok. Jag sköt upp, rev ut, skyllde ifrån mig och försökte dagligen hitta anledningar att slippa ifrån.
Jag är inte över det än.

På dagens handledning var logg och blogg ett omtalat ämne. Jag älskar den process och utmaning det innebär att publicera min process. Dels för att det tydliggör för mig själv, dels för att jag kan vara aktiv i andras process och bidra med handledning när behovet kommer upp, och till stor del för att den tvingar mig att följa upp mina idéer och uppslag som jag får och publicerar utan eftertanke.

Så det gör jag nu. Jag beslutar mig för att bjuda in min nemesis skissboken till min gestaltning. Jag kommer härmed att i en svart skissbok göra minst en skiss av min process per arbetsdag och sen lägga upp skissen på bloggen. Jag får inte göra fem på en söndag och sen kasta upp, utan en om dagen.
Jag är redan trött på mig för att jag fattat detta beslut och jag kommer känna självförakt imorgon när jag ska börja. Troligtvis kommer jag vara ordförande i min egen fem i tolv-rörelse när jag lidande tar itu med det innan jag ska sova. För jag kommer sannolikt att skjuta upp det.
Stärkt av mitt mod lovar jag härmed att inte använda mig av något program som ingår i Adobes Creative Suite i mitt skissande, utan det blir helt baserat på det material som finns i mitt pennfack.

Nu är stressfaktorn hög och påtaglig igen, känns underbart att vara tillbaka på HDK.
Bungyjump är överflödigt och oerhört 1990.

Luktkonst

Konstnärinnan vars namn jag glömde är Sissela Tola.
Länk från hennes utställning på Louisiana finns här

bildanalys av staden

Bilden vi talade om på handledningen -
Jag hittar inte artikeln i sin helhet, men bilden är tagen från ett reportage i GP där man tittade närmare på Länsmansgården. Bland annat ingick en intervju med familjen på bilden. Reportern har tagit sig tid att prata med personerna, men fotografen hade bråttom?
Uppmärksammar man verkligen Svartemosses vackra miljö?
Eller att familjen har en fikastund i solen?
Att flickan har sina finaste kalaskläder på sig?
Att mamman av omtanke försöker rädda picknicken från att blåsa bort?
Att pappan plockar upp godsaker ur folkhemspåsen från IKEA?
Eller ser man en storm som tornar upp sig?

Examensarbetet har grott och pyrt som en ständig tanke det senaste året. Ingången har varit ganska självklar. Det har varit tankar runt en skola för alla, och hur det självklara inte speglar den generella skolvärld som exkluderar bort det unika i en likformad miljö.

Länge låg idéfasen vid att gestalta olika förutsättningar för att ta emot monologisk undervisning, hur man får orden att fastna utan samspel. Jag tänkte mig att jag skulle fota människor i olika åldrar med text på kroppen, synliggöra hur mycket som fastnade. Utsuddad text och stora luckor, eller perfekta rader över hela människan. Barn med väl valda ord som mamma, pappa, lampa....

Det är typiskt för mig att göra projekt färdiga i huvudet, på så sätt blir jag ofta färdig innan jag har börjat, vilket i sig blir en drivkraft att ta mig an något nytt. Så även med orden på kropparna.

En solig vårdag gick jag på Konshallen med en elev, och där stod en fantastisk skulptur som satte en bild på mina tankar och jag kände mig redo att gå vidare.

Kim Simonsson

Under sommaren och hösten har mina tankar mer hamnat i miljön. Hur skolan tillskriver eleven problem istället för att anpassa skolan efter elevens behov.
Jag har bestämt mig för att arbeta med elevers egna minnesbilder och upplevelser. Hur presenterades miljön och fick de vara delaktiga.
Blev de inkluderade?

Promemoria #1

Inledning

Jag vill med mitt examensarbete studera och utforska hur elever som inte nått grundskolans mål för gymnasiebehörighet har upplevt om, och hur deras skolgång har anpassats efter deras förutsättningar och behov.

Enligt Lgr 11 skall hänsyn” tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika an­ledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla” (s. 9)

Min erfarenhet av att arbeta med elever i behov av särskilt stöd, och som har eller har haft svårt att läsa skolans oskrivna sociala koder, är att de har betraktats och behandlats utifrån ett kategoriskt perspektiv (Persson, 2008) där de tillskrivits problemen istället för att ha fått en skolmiljö anpassad utifrån deras behov.

Syfte

Jag vill med mitt arbete ge röst åt elever som har hörts, men inte lyssnats på. Som inte har nått de mål som satts för deras åldershomogena årkurser, mål som inte förankrats hos eleverna. Elever som inte knäckt de sociala koderna utan ställts utanför och tillskrivits problemen i en monologisk undervisningskultur. Jag vill ta reda på om de upplever att skolan har sett på dem utifrån ett kategoriskt eller relationellt perspektiv (Persson, 2008).

I sin bok Det flerstämmiga klassrummet (1995) skriver Dysthe att ”var och en måste konstruera eller bygga upp sina egna kunskapsstrukturer när han eller hon ska lära sig något - det går inte att överta eller kopiera andras kunskaper. Kunskap är inte något som statiskt kan överföras från lärare till elev, utan den byggs upp i samspel mellan individer” (s. 46).

Metod

Jag har utifrån kvalitativa intervjuer gjort ett urval av elever. De underlag som ligger till grund för mitt arbete är intervjuer med elever, pedagogiska utredningar och åtgärdsplaner. Jag har kartlagt elevernas tidigare skolgång och får ta del av deras nuvarande skolsituation. I dagsläget är det två elever som jag fokuserar på, men yttre faktorer kan påverka så att vi i slutskedet blir färre, eller att vi får in fler elever i det gestaltande arbetet.

Jag avser att tillsammans med eleverna utforska deras minnen och upplevelser av skolan, och hur de upplevde att man såg på dem. Då dessa individer har kartlagts, utretts och exkluderats tillräckligt i sitt liv är det viktigt att det är deras tolkning som blir grunden till min gestaltning, och min förhoppning är att vi ska kunna väva samman våra gestaltningar till en helhet. Min uppgift blir att presentera en slutprodukt men processen blir gemensam.

Till vårt förfogande har vi en hyfsad musikstudio, kameror, filmkamera, videoredigering, blandade material för måleri och skiss samt en ödelagd skolbyggnad.

Dysthe, Olga (1996) Det flerstämmiga klassrummet. Lund: Studentlitteratur.
Persson, Bengt. (2008). Elevers olikheter och specialpedagogisk kunskap. Stockholm: Liber
Utbildningsdepartementet. (2011). Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (Lgr 11). Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Examensarbete

Jag har tittat i backspegeln för att hitta ouppklarade processer inför den sista anhalten. Fina minnen och lite tårar av nostalgi har gjort mig sällskap. Det ouppklarade har blivit pågående processer som jag behöver hålla aktiva när jag ska ta mig an konsten att vara lärare.
En kost som bäst beskrivs av Sven-Eric Liedman i hans bok Hets. En konstart inte mindre viktig än en läkares. Liedman beskriver lärarens konst med att ”den viktigaste egenskapen hos honom eller henne är att väcka hungern efter just dessa kunskaper hos andra. Däri ligger konsten”. (s 22)

Upp till kampen fortsätter!

”I heard them say the revolution won’t be televised

Al Jazeera proved them wrong
Twitter has them paralyzed.” Omar Offendum

Exit Through The Gift Shop