hej 440!

vilka underbara dagar, och vad underbart att det fortsätter. det var med spänd förväntan jag ringde Lovisa för uppdatering. konsekvenser...assignments.

jag älskar det!

ska leta inspiration till min måndag. jag gillar att vända mig till 365 saker, bolibompa ... och gärna lite Ernst här och där. Mest Ernst Kirchateiger, när det kommer till olika Ernstsar.

Känn på dessa fina citat från barfotamannen:

Här sitter jag och känner in rummet.
Åh, kära nån, vilken dag. Jag är så full av intryck.
Det här med att sitta så här och tälja, det är någonting jag tycker är väldigt skönt.
Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.
Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som om att ute och inne vill varandra någonting.
Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen.
Det blir som ett vattenfall av ek.
Man känner aldrig sig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen.
När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där.
Färgen är som en mogen äldre kvinna som klarar sig på egen hand.
Hjärta, hjärna, i nån skön förening där.
När man var liten var man inte riktigt trygg med tomten.
Nu kan jag inte vara kvar här längre. Jag börjar att få sådana här konstiga ögon. Jag ser en massa möjligheter.

Det är en vacker framtid vi går till mötes, och galen. Det gillar jag. Insåg idag när jag satt och mådde bra över veckans uppdrag på en skum stol med hjul på Pedagogen, att jag till och med gillade den och att vara där. Att prata genus med min andra klass. Jag har inte brytt mig om att lära känna dom förut, men jag trivs där med helt plötsligt... så kan det bli. Jag har nog också fått konstiga ögon. Det tackar jag för!

Adjö

Morgonens lapp till mr T. Ett avsked med instruktioner. Man dör ju till och med lämnandes uppgifter till andra. Så jag skickar morgonens adjö till er och säger ett sista hej då till uppgiften (för andra gången). Det har varit mycket givande. Och träning. Jag är mycket noga med deadlines. Mitt inre har vibrerat av stress, irritation och glädje. Nu sitter jag i bunkern på pedagogen och hoppas att jag kommer levande ut ur skyttekriget. Farväl för nu kära kamrater!

okej.... av ett ärr hade varit nemas, det har jag massor, men sår... vem ska jag snitta...mannen, kvinnan eller barnet.

eller en miljötolknig a´la Imperiet...
"Man och kvinna lärde sig eld,
och byggde riken och murar
Den fjärde dagen var murarna så långa
att ingen visste var dom sluta'
Och ingen hörde ej längre nån röst,
här växte städer mot skyarna
Den femte dagen, då våren blev höst,
föll det ett regn över mänskobyarna
Och inga murar kan stoppa ett regn
som faller år efter år
Den sjätte dagen, har en röst mig berättat,
var jorden som ett öppet sår"

Nä, jag blir nog blodsvente och jocke med kniven...

här är såret
...och här följer berättelsen om hur det kom till...

Detta får bli mitt sista assignment. Imorgon skall det avhandlas genus och hegemoni på Pedagogen och jag måste ta mig dit. Basgrupp HDK ska säga sitt och jag har gjort en film som vi ska visa. Inte likt den ovan kan dock tilläggas. Ha en fantastisk workshop imorgon. Ser fram mot att få ta del av det senare. Nytt tema, ny gestaltning. I övrigt läste jag i GP igår om en konstinstallation på en toalett..... Någon gång i framtiden ska jag oxå inta toaletten och smälla upp tjocktv:s över hela Avenyn. Någongång.

Love and Rage!

Paradiset.

Här får vi äta vilka äpplen vi vill utan att få skulden för männens dumhet!

uppdrag handla intressant...

Saker jag köpte som intresserade mig:

faktum

fun snaps

blair´s death rain med cheddarsmak

Farlig plats - trafik!!

Kaxiga Mjällby fortsätter imponera

Det var ett Mjällby fyllt av självförtroende som gästade erkänt hemmastarka Örebro på Behrn arenas konstgräs. Den allsvenska matchen slutade 2—0 till Blekingelaget efter en ny imponerande insats. (TT)

dans

Shit!!!!!! Jag har laddat ner tusen jävla skitkonverteringsprogram och det sprack, de pajjade min fil oxå. Så....plan Q. Filma filmklippet jag lagt in på datorn från mobilen med min kompaktkamera. Slutsats, jag ska aldrig filma med mobil INNAN jag har ett bra program. Freeware och Shareware up yours.

Mitt livs historia - Wanawake uhuru!

Jag väljer att lyfta ut en historia som är en av mitt livs historier och en del av min historia som präglar min framtid.
I övrigt föddes jag den 3 juni 1976 klockan 07.13... och död är jag inte än.

Tanzanias första fria 8 mars demonstration 1998 (kan ha varit 1997, jag har märkligt minne)

Jag läste en kurs på Kvinnofolkhögskolan med inriktning på Kvinnors villkor i världen. Utbildningen var delvis förlagd i Tanzania och där fick vi förmånen att vara med på den första fria och lagliga demonstrationen för kvinnor. Syftet var att uppmärksamma och pusha för ett lagförslag som skulle innebära att kvinnor skulla få rätten att ärva mark. Som det såg ut då så ärvde mannens släktingar både mark, ägodelar och barn, den kvarlevande kvinnan kunde i "bästa" fall få vara kvar i familjen som en passopp.

Många NGO´s hade pressat fram ett klimat där det fanns möjlighet att lyfta frågan och ett stort stöd kom av presidentens fru Anna Mkapa.

Det var en underbar stämning, alla dansade fram i värmen. Det var torrt och regnperioden låg framför, en bit bort, och efterlängtad.

Vi fick mycket uppmärksamhet i media, vilket var tråkigt. Det handlade inte om oss, vi va bara där. Fördelen va att vi i media fick möjlighet att lyfta frågan men det va skumt att se sig i tv och tidningar dagen efter. Jag va bara en liten tonåring med icke ihopväxt hjärna, men där lyssnades jag på. För att jag var vit, och avvikande.

Efter demonstrationen bjöds vi på den officiella festen. Jag fattade inte att den va så officiell så jag hade på mig ett par randiga herr-pyjamasbyxor som jag köpt på Emmaus. Presidentens fru och alla andra fina damer såg ut som färgsprakande prinsesstårtor i sina kreationer.

Det va sång, dans och modevisning (!?!). Den va bisarr, men kul.

Jag fick känna på hur det kändes att verkligen räknas. Även i pyjamasbyxor och utan ihopväxt hjärna.

Det var ett stort steg för Tanzanias kvinnor och jag är tacksam att jag fick besöka alla starka kvinnor som drivit frågan utan pengar, stöd och säkerhet.

Jag fick ta del av något stort, en händelse som förändrade mycket, och i det förändrades jag.

Resan kommer alltid att påverka mig. Hur vi reste runt i landet och träffade olika Kvinnorättsorganisationer, politiker, ministrar, människor i allmänhet men kvinnor i synnerhet. Den styrkan jag såg och fick känna på gav mig mer än jag kan ge rättvisa till i ett stressat inlägg, men jag vill ändå nämna denna händelse, då den även blev en riktning för mig att vilja arbeta med undervisning i förändringssyfte.

Jag träffade barn som var hemlösa och redan föräldrar. Kvinnor som var offer men visade mig livskraft och glädje. Systerskapet som kraft och språk vet inga lands gränser om vi inte sätter upp egna hinder.

"I am a woman, and if I live I fight. And if I fight contribute to the liberation of all women. And so victory is born even in the darkest hour"

Reflektion...

Denna lilla Leopold föddes när vi började jobba med temat. Första gången vi sågs va han helfärsk och jag fastnade för hans föräldrars toalett, och kom fram till att jag ville göra ljudtolkningar. Idag visade jag honom utställningen, nu får han ta det vidare.... och jag med.

Gestaltningsperioden är klar, men uttrycket behåller jag, och jobbar vidare med.

Det va många spännande reaktioner och intressant för mig att iaktta de interagerande betraktarna. Hos en del har det växt över tid, behövt gro in lite och landat efter en natt.

Jag hade ett intressant samtal med en gammal vän som är dansare och danslärare. Om hur man kunde jobba ihop, både med konst som uttryck, men även i skolmiljö, då han undervisar i skola men även på dansforum. Vi kan nog lära varandra att utveckla våra uttryck genom att gå in i varandras. Jag har lärt mig mycket genom att lämna mina tidigare former och låna andras, göra dem till mina.

En ren praktisk slutsats är att nästa gång jag gör något liknande så ska det vara på el och inte batteri, det är nervöst och kostsamt. Hela min form som delvis ska spegla den osynliga makten som rymms i våra möblerade rum i det offentliga kom att bli en riktig SUV till att sluka resurser, men det var den värd!

Did you bring your passport? är nerpackad för denna gången, men en hybrid har börjat växa fram och den befintliga har uppvaktats lite från olika håll. Vi är inte klara med varandra än.

en konsträv i stan

Igår tjyvade jag till mig ett par ögonblick framför Ernst tjuvar som hade vernissage på Nordhems Konst & Design. Idag signerar han sina böcker för den hängivna klockan 15-17. Detta är verkligen händelsernas helg. Igår sprang jag som en skållad brylepudding mellan Glashuset, loppisar, vernissage och godisaffären. Idag missar jag en av årets loppisar, Nordhemsskolans som är till förmån för musikskolan. Den är toppen. Men jag ska sitta i glashuset och kolla ut på regnet. Det är fint där, det är en konstig byggnad.

Redovisning och Vernissage

Vi fick ihop det, och vi fick ihop det riktigt bra. Med tre timmar till att hämta och köra saker, hänga upp och fixa allt så måste jag tycka att vi borde ha bragdguld för insatsen. Vi kompletterar varandra bra.

Jag är nöjd med min egen prestation oxå och det känns skönt. Jag har haft en aktiv process som har varit utvecklande, och jag gillar det som blev min slutprodukt. Jag ska jobba vidare med den i andra tolkningar.

Vernissaget igår va lyckat, det kom massor med människor! Det blev en lång och intensiv dag.

I natt kom dessutom Ester till världen, en helt ny människa som jag inte känner än, men som jag är faster till och ser fram mot att träffa. Det är fint att bli väckt tidigt av sin fina unge och se att man har fått kort på en nyfödd liten människa i telefonen.

Det gör att den kulturella huvudvärken blir mindre påtaglig (är det nervgift i rödvin!).

Jag har svårt att göra någon djupare reflektion. Det är fortfarande för aktivt för mig. Ska gå till glashuset snart och bekanta mig vidare.

Stort tack till alla som kom igår!!

Sprak!

Så många bitar som måste läggas rätt.... som blir fel.

Har mastrat ljuden och är nöjd och nästan klar. Så kommer nästa steg. Jag har ju inte tillräckligt bra spelare. Ha ha ha ha ha!!!!!!!

Jag börjar tappa greppet. Äter importerade jordgubbar och kladdkakskex maniskt för att få mig klok. Det blir ett litet men inte obetydligt sprak i cd-spelarna. Jag vill inte ha oinbjudna sprak. Nu är det sprak där och jag gillar det inte. Vet inte om det bara är jag som hör det men det skiter jag i. Jag kan inte släppa igenom det. Jaha, ska jag handla igen nurå.

Hej och hå hållbar utveckling.

Som en tröst för stressade själar så kastar jag ut och bjuder på ett gapflabb här från det glada 90-talet. "Det va inte bättre förr men det är sämre nu" eller något sånt.

Sprid länken på Facebook

FORVO en fantastisk sida där man kan lyssna och ladda ner uttal på ord.
DID YOU BRING YOUR PASSPORT?

Det går upp det går ner det går upp det går ner.....

Jag har inte mycket kvar och så växer det till ett berg. Jag får inte till min titelfråga alls. Did you bring your passport? Blir inte alls som jag vill. Blir fult, på ett fult sätt. Jag är en mp3 kort oxå, har letat tusen gånger men en är borta.

Har snöat in på Text-Ljud-Komposition av Lars Gunnar Bodin och Bengt Emil Johnson. Måste nog fortsätta med ljud i framtiden. Jag är fast.

Igår va det redovisning på gestaltningskursen i LAU 260. Vår grupp redovisade på Stadsbiblioteket. Jag är nöjd med grupprestationen.
Sist på dagen redovisade en grupp på 14 personer som haft Katti som handledare. De gjorde den bästa performance jag kanske sett live. Det berörde mig så långt in i hjärnan så det nästan var omöjligt. De har arbetat utifrån workshops och sokratiska samtal. Det är detta lärande handlar om. 14 personer som lyfter och flyger på några veckor. Som i samförstånd kopplar greppet om nya uttrycksformer. Som påverkar. Som har blivit intresserade.
Oj vad det är viktigt med bra handledare!

Bengt, som är ansvarig för kursen berättade efteråt när vi vinminglade, att den borgerliga skitregeringen ska ta bort gestaltningskursen ur lärarprogrammet. Den skall bara vara för de som läser bild och musik. Den borde ju vara obligatorisk för ALLA!!
Jag blir bara mer och mer sugen på att forska, på riktigt. Jag vill gestaltningsforska. sätta pennan och visuella tolkningar på ord som sagts och är viktiga.
Belysa vikten av gestaltning. Poängtera vikten av sokratiska samtal i grundskolan.
Jag är så tacksam för att jag får förändras, för att jag får vara som jag är och vara med min fantastiska klass.
Jag kommer gråta ögonen ur mig när sommaren kommer och älskade LBD tar slut.

"Art history is a bowl of alphabet soup; the artist reaches in and spoons out what letters he wants."
Willem de Kooning

Så kom den där separationsångesten som alltid sätter in i slutveckorna. Jag har inga problem med att bli klar med ett projekt. Men avsluten tar mig närmare slutet, och det gillar jag inte. När en process avslutas blir det tomt innan nästa börjar. Jag är alltid lite rädd att jag inte ska komma på något nytt. Jag trivs bra med att utforska och tolka olika medier och former på ett abstrakt och interagerande sätt, jag hoppas jag kommer vidare med det även efter denna gestaltning.
Det är surt att jag har förbrukat mina CSN veckor. Jag vill ju plugga mer, gå sommarkurser istället för att jobba. Måste skriva till CSN och ansöka om dispans för kommande tre terminer. Jag drar på det för jag vet att det kommer bli nej. Men jag har en fin lokal bank och borgenärer i bakfickan så det ska lösa sig ändå. Jag vill bara skjuta på det lite till.
Nåja, nu ska jag inte se satan i vitögat än, för jag har en delkurs kvar innan, fina 420, jag välkomnar dig!

Jag har kollat olika hörlurar idag, jag måste ha med stor kåpa, annars blir det inte lika bra. Ljudet måste sitta över och stänga ut andra ljud. "Spare no spences."
Ska bli juste att kolla inne i glashuset idag, det va längesedan jag var inne där och jag tror att jag får de sista bitarna på plats när jag kliver in.

Igår hade vi ljudprogramsjam, det va grymt. Tre datorer med olika program uppe, och en tv som spelade Nicke Nyfiken-filmer inte att förglömma. Det är kul att vara tillsammans med andra, att fixa med sitt eget och andras och interagera, och att sen kunna bryta för att äta köttbullar med mammas lingonsylt. Jag är nog ingen ateljeperson helt enkelt. Jag gillar att vara i och med och nära tillhands. Jag får nog skylla det på mina föräldrar. Vi bodde ju på landet och sen på halvlandet, och mamma har alltid haft atelje hemma, och pappa har alltid byggt om något hemma, och skissat på nya grejer. Min bror hade ett storhäng av mekande människor i våra garage när jag va liten, och jag va alltid med som en attiralj i andras processer. Sen åt alla köttbullar med mammas lingonsylt och våra matbord har alltid varit långa och hemmasnickrade. Farfar gjorde ett mastodontbord till oss, en riktig blaffa. Nu är jag likadan, vill ha allt omkring mig.
Vill kunna sätta igång med vad jag vill precis när jag vill och inte vänta, planera eller gå iväg.
Det kan ju ändra sig...
Det är en teknisk tid vi lever i ändå. När jag va liten spelades det akustiskt och alla trallade progg och politiklåtar. Nu kommer vänner hit med sina laptops och byter program och låter, med samplade politiska texter och trummor.

Christer Björkman är från Skene

och jag är från Kinna, det ligger fem kilometer ifrån varandra.
Idag sållar jag bland bidragen, som Christer, fast jag är upphovskvinnan och tävlar inte.

Så jag har bestämt mig för att ha fyra hörlurar på fyra stolar.
Följande fyra TRANSITS ska jag ha med:

♪ Did tou bring your passport?
Jag ställer frågan, bara tal, inga andra ljud.

♪ Islands - who are we? Are we? No one
Min röst blir musik, jag spelas av mina ord.

♪ Instrumental tågresa
En ickeresa utan text, ord och sång.

♪ Tibetansk dödsbok och Brechts försvar.
Jag väver ihop min loop med Richard Gere som läser ur dödsboken men min AHA-vånda där Brecht svettas i Amerikanska förhör

Centrala begrepp. Vem är vi?
Jag tror att jag har hittat balansen mellan tal, ljud, musik, tystnad. Utefter min förmåga vill säga. Men jag har valt det jag gjort som inte låter likt varandra, som visar på hur stort och omfattande transit är för mig.
Så blir det lite som ett inverterat Hela havet stormar. Istället för att springa runt stolar tills musiken tystnar så sitter man och lyssnar och går vidare till nästa stol när man är klar. Utan att riskera att något försvinner. Allt finns kvar i TRANSIT.

För några år sedan var jag på kalas för Anjelina som fyllde fyra år. Det va en glad hop ungar som åt korv och fiskade i fiskedamm. I en soffa satt mammorna och jag. Leonard var bara en liten grodd i min mage. Jag satt och pratade som jag oftast gör och fick en lååååång blick från Norea, 6 år. Hon satt vid pianot och spelade när de andra lekte.
-Kan du vara tyst, jag spelar! sa Norea.
-Förlåt, sa jag, visst kan jag det. Vad spelar du för låt?
-Det är ingen låt. Det är en sammansättning av väldigt vackra toner, sa Norea och spelade länge och högtidligt.

Hon inspirerar mig!

modell

Åttitalsmodell

återvinningsmodell

allmogemodell

danskmodell

Leonard i legolådan

Ja!!

"Det är sinnets slöja som är den farligaste."
Nawal el Saadawi

informationsflöde

Jag har sett oss som lättillgängliga med all information om vem vi är och vart vi finns. Man är bara en internetsökning bort.
Jag fick ett telefonsamtal idag när jag va på Mynt och Musik med Leonard och lekkompisarna. Det var en gammal vän från längesedan. Hans bästa vän K var tillsammans med min syster några år på nittiotalet och vi har druckit många öl på skruttiga majornakrogar genom åren. Nu var det några år sedan sist.
Han hade sökt efter mig och min syster en tid, men han kom inte ihåg mitt efternamn, och Karin är ju på andra sidan massa land och hav så hon var ju inte lätt att spåra.
Till sist hade han kommit ihåg att han hört att en tredje vän som är landskapsarkitekt hade flyttat till Luleå, så via Luleå kommuns hemsida hade han hittat ett namn som matchat, och fick tag i henne. Därigenom fick han mitt hemnummer och mr T gav honom mitt mobilnummer.
När jag svarade i telefonen och skulle betala Leonards fynd för dagen, en Kalle Anka och en fotobok om Jaguarer så stannade tiden.
En röst så bekant och massa glada minnen.
Jag hoppades att det var något kul som skulle presenteras. En jämn födelsedag eller så...
men rösten var uppgiven.
Han hade sökt oss för att berätta att K var död. Han hade blivit knivmördad i sitt hem av en kille han träffat på lokala puben och druckit pilsner med. Jag har läst mycket om detta i tidningen och förfasats över hur illa det kan gå. Hur snabbt en vänskap kan uppstå över några öl, och hur snabbt det kan sluta illa.
K:s dotter fyller år idag och min vän i telefonen var uppgiven och sorgsen. Vi pratade om att han finns i hennes liv,för att vara där, och vara verklig, och för att hon ska få veta hur hennes pappa var fram till han blev 43.
Ibland stannar tiden verkligen, och ibland stannar den helt för detta livet. Ett slags transit. För K:s anhöriga måste det verkligen stanna. Att inte kunna gå vidare. Mördaren överklagar vidare och fortsätter hävda nödvärn fast bevisen är starka. Mördaren verkar inte minnas något motiv. Han säger inget i alla fall. Nu skulle det upp i rätten igen på högre instans. Leif Silbersky skulle sköta försvaret. Det luktar skit. De anhöriga ska inte behöva sitta i en vänthall längre, det behöver ut ur transit och vidare.
Ibland stannar tiden upp, mitt i. Jag är tacksam för tiden som går vidare och att jag är i tiden.

did you bring your passport?

Nu tänker jag vidare på installation med ljud i flera hörlurar och stolar. Ska börja göra en modell idag. Får skala av lite och exkludera vissa av mina ljudtolkningar.

Funderar på om det i en stol bara ska frågas -Did you bring your passport?

Vem är vi utan våra pass? Det går inte ens att fly utan ett, man förväntas ha ett i en diktatur. Ett dokument med uppgifter som man kanske inte kan läsa själv. Statslösa är för alltid statslösa då man inte kan komma någonstans utan att komma från något.

De uppgifter som är i passet är vi, även när det ändras. Min syster och hennes barn var ogiltiga i Indien tills hennes man fick ett nytt pass. I hans gamla stod hans förra fru, alltså existerade inte min syster som hans fru även om han var officiellt skild, och officiellt gift med min syster.

I hans pass va han tvungen att ha ett personnummer, fast hans föräldrar inte hade koll i en kalender när han föddes. Det va inte viktigt i Kashmir, men de fick höfta fram något, så nu får han födelsedagspresenter på en dag som han kanske är född under ett år som han kanske kom ut på. Nu har han svenskt pass fast de bor i Indien. Det blir enklast så.

Leonard och hans polare Dante fick pass när de va bebisar. De förväntades sitta och titta in i kameran när polistanten tog kort. Dante va tre månader så han kunde inte. Hans mamma fick putta upp honom bakifrån och huvudet hängde tungt. Leonard satt, men tyckte att polistanten va läskig. De fick ammas i pausen mellan foto och namnunderskrift? Men de slapp skriva under. Passen är giltiga i fem år!?!.

Min mamma har haft olika ögonfärg i flera av hennes pass fast det är alltid samma ögon.

Vem är man i sitt pass, och vem är man utan?

-Did you bring your passport?

100 år av kvinnokamp och process

"Nothing contributes so much to tranquilizing the mind as a steady purpose -- a point on which the soul may fix its intellectual eye."
Mary Wollstonecraft Shelley

Fin dag idag, fin som snus.

Jag jobbar vidare med min afrikanska stressloop. Jag hade tagit fram ljud från en intervju med Stephen Biko där han pratade om den äldre generationens rädsla för det nya, det som kommer. Men jag kände att jag vill gå mer mot ett abstrakt ljudmönster. Jag har så många känslor ändå, och jag måste inte göra dom så tydliga så att det blir ett textcollage.

Det kan jag göra på något annat sätt, någon annan gång.


Sverige är på åttonde plats av länder med högst medellivslängd (80,86 år 2008), Swaziland har lägst. År 2004 var medellivslängden 31 år, medelåldern 18,5 och man har flest andel invånare med hiv och aids.

Swaziland är inget undantag på Afrikanska kontinenten. Det är inte Hakuna Matata och massa lugn, det går jävligt illa och det går fortare så länge vi behåller vår kolonialmakt och prisdumpar EU-grönsaken på den afrikanska marknaden och slår ut de lokala odlarna, som ett exempel av tusen på hur den vita mannens piska fortfarande viner jävligt rytmiskt över det som skall vara fria människor. Det finns mycket att stressa upp sig på. Det försöker jag tolka i min transitloop. Med glada trummor och högt tempo.

Men det är ju vad jag bakar in, sen är det upp till betraktaren att höra vad den hör och jag vill inte skriva på någons näsa i denna gestaltningen.



Presentation.

Jag gillade verkligen gipsrummet. Skulle funka bra. Sen uppkom en eventuell möjlighet att presentera i glashuset på Valand. Då får jag göra installationen annorlunda för där kan inte ljudet löpa fritt för då kan det lägga sig i andras verk kan jag tänka.

Då får det bli med hörlurar. Jag tänker oavsett placera stolar, jag tror fyra med ryggen mot varandra. I par eller som en fyrkant.
Om jag ska ha med hörlurar så kan jag ha en kub eller så i mitten med hörlurar ur. Så får man sätta sig och lyssna om och när och hur länge man vill. Kan ha olika ljud i alla fyra eller två. Kan ha ljudet av ett tåg i en, transitloopar i en annan.....
Detta är helt nya tankar, men jag gillar dom än så länge. Det tål att tänkas på. Tur att vi ska brunchluncha på torsdag så jag kan få lite andlig spis i kombo med Hängmattans guldgoda falaflar.

"Om du inte vet vart du är på väg kommer du att hamna någon annanstans!" Lewis Carroll
Det finns så många fördelar med att åka utan att veta vart man ska, om det så är i gestaltning, på resa, eller bara hur man lägger upp en dag. Vi hade en fantastisk bilsemester i Andalucien där vi mest körde med solen. Vi hittade massor som vi inte visste att vi ville se. När man har kommit till någon annanstans är man framme där.
Igår jammade vi, och det blev inte ett bra inspelat resultat, men det va kul.

Vår tavla på de promenerande Beatlarna hänger alltid snett. Räcker med att grannarna vaknar så är den på sniskan igen. Ofta får den vara så nu. Jag har vant mig.

Hittade Fria Akademin på internet, en outforskad guldgruva med digitala skulpturer. Ska djupdyka senare. Nu ska jag på Vasaloppsbrunch.

Ser fram mot morgondagen. 8 mars, fin dag. Ska kolla upp en tips från Lovisa om plats för redovisning. Spännande!
Nu ska jag valla bildäcken och stava mot blåbärssoppa och frallor.

Nu fungerar inte moviemaker eller premiere på min laptop. Skitskumt men inte kalabalik. Hade gjort en kort dokumentation över processen, eller hur man dansar när man är i process. Det kan vi leva utan, löser jag det så dyker den upp, men jag verkar ha en stor konflikt mellan olika codecs som behöver uppdateras men som saknar serienummer av olika anledningar och därför inte kan fixas så lätt.
Vi va och såg skate art for charity idag ett gäng ur klassen. Snygga brädor må jag säga! Vill man lägga bud så gör man det här.

Efter veckans handledning kände jag mig lite klokare på hur jag kan presentera. Det behöver ju inte vara så komplicerat, men det blir nog inte på en toalett.

Är det på en toalett så måste man aktivt gå in och vara där, vilket ställer ett kanske för konstigt krav på betraktaren. Kan man ta sig tid att vara där utan att känna stress utifrån. Bajsar jag eller är jag konstkonsument. Kombination kanske, och i så fall, vill någon komma in efter?

Fick tipset att vara i en öppen del av skolan, som i entré eller så. Ska undersöka på måndag vad det finns för platser i skolan där det kan få låta en dag. Där man kan gå in i Transit, eller som är Transit.

En för mig lärorik aspekt av mitt projekt är att jag inte bara måste se till att lära mig massa krångliga saker. Jag har i det gjort mig i behov av en lärare, mr T. Det är nyttigt för mig att behöva praktisk hjälp och kunskap. Det lär mig hur jag vill förmedla kunskap till andra. Det lär mig att vara ödmjuk och tålmodig på ett sätt som jag inte hade fått träning på om jag bara tragglat in det själv. Det är bra träning för mig men det är svårare att få kunskap inom familjen, av den där människan man kanske tar lite för givet. Jag kommer inte få betyg av mr T och det är bra, för ett mvg ligger nog inte alltid inom räckhåll. Fast jag förhåller mig neutral till betyg tänker jag.
Inte sällan ser jag mig mer som en dirigent än en elev och viftar och pekar med hela handen. Det är också kul, och säkert lite lärorikt.
Om jag slutar lära mig och uppgradera mig blir jag inget annat än en falsk förkunnare, och det är kass, jag vill förmedla.
Nu ropade min yogi att han skruvat till en 70-tals synt så jag ska ge mig iväg till den andra datorn och gå bananas ett tag. Nu börjar jag tänka på deckare....Kojak, Baretta....coola dudes.

"Friktionsfria städer kan den nyfikne studera i diktaturer"

Del 2 i dagens GP. Läs den! Ja, del 1 med förståss!

är det handledning när?

Är det schemat som gäller denna vecka och i så fall handledning onsdag klockan 13?
Jag antar det dårå.
Vi som skulle luncha och kolla på skatekonst gör väll det bäst på fredag då istället tänkte vi som morgonsamlade igår.
Är man klok om man gråter lite på Cool Runnings för att man tycker att det är ett så starkt moment när de går i mål? Jag är en sucker för moments.
På måndag är det internationella kvinnodagen. Det är 100års jubileum. Vi borde ha en morgonsamling med film som inspirerar och visar på styrkan vi behöver, som vi har, som har funnits innan oss och givit oss det som vi inte fått gratis. Det som vi måste göra för våra döttrar och söner. Kvinnokraft.

Följande händer i stan som jag vet:
6 mars:
100 år av kvinnokamp
8 mars:
konsthallen 17-20 Dans, cello och elektronik
demonstration Gustav Adolfs Torg 18.00
fest, artellerigatan 40

Idag ska jag göra vad jag kan med Karin Boyes röst. Hon behöver höras mer tänker jag. Ska jobba med henne i mitt andra projekt på Artisten och blev sugen på att ha henne med i Transit. Blev lite kluven till språket, då jag hittills bara har engelska röster med. Kom fram till att det är en svaghet. Behövs mer röster i ingemanslandet.

"Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd".

Karin Boye, I rörelse ur Härdarna 1927

I.U.P

Jag jobbar vidare med mina ljud. Ska börja montera ihop denna vecka och nästa. Förändra det som behövs och börja fundera på hur det ska redovisas.

Redovisar den 26 mars.

Har varit i kontakt med UFL som säger att jag kan läsa nästa delkurs om jag får dispans från studievägledaren M.G.

Så jag siktar på det.

Nu är det off to school och kolla Cool Runnings med klassen. Det är ett grymt exempel på hur man kan ladda om och se möjlighter. Det behöver jag påminnas om ibland. Och skratta!