Utifrån vilket perspektiv skolan har präglas de insatser som görs för eleven. I korthet kan det beskrivas såhär (Atterström, H. & Persson, R):
Om man har ett kategoriskt perspektiv ser man elever med svårigheter. Svårigheterna är bundna till individen, gärna medfödda (den eviga jakten på diagnoser) och insatserna är kortsiktiga. I de specialpedagogiska insatser som (förhoppningsvis) görs fokuserar man på eleven.
Om man antar ett relationellt perspektiv ser man elever i svårigheter. Svårigheterna uppstår i undervisningsmiljön och de företeelser eleven möter. Man fokuserar de specialpedagogiksa insatserna på eleven, läraren och miljön och insatserna är långsiktiga.
Jag tror att vi påverkas mycket av hur man blir sedd, och om man blir sedd, och varför man blir sedd. De olika perspektiven präglar elevernas självbild.
Jag har gjort en fältstudie där jag genom kvalitativa undersökningar och deltagande observation har studerat ett antal elever inom min målgrupp, intervjuat pedagoger, rektorer och vårdnadshavare.
Under processen har jag i elevgrupp jobbat fram en idé till en skola för alla, där skolan i detta fallet har varit målgruppsanpassad för de elever som deltagit i arbetet. Vi har ändrat funktioner för möbler och hjälpmedel och köpt nya möbler, kurslitteratur och hjälpmedel.
Vi har bytt namn på lektioner och tillsammans letat relevans i olika kursplaner. Vi har spelat spel, gjort musik och haft mycket samtal om värdegrund och självbild. Vi har skrattat mer än jag hade magmuskler till.
Nyckelord för den delen av gestaltningen har varit mod, uppriktighet, jag, vi och utanförskap.
Resultatet har blivit en plats att vara på som man vill vara på.
Min egen del under processen har varit att skapa en bild av deras upplevelser från skolan de gått på tidigare. Hur ser de sig och hur sågs det på. Det kategoriska perspektivet har präglat deras självbild. De har inte fått se fel i miljön utan de har tillskrivits problemen. Jag har fokuserat en del på material i skolmiljön. På platser där exkluderade elever har placerats. På sönderslagna detaljer som ingår i alla skolors inredning. Hål i dörrar, buckliga element, krossade rutor.....
Vi har tittat på hur miljön har blivit ett med våra kroppar. Buckliga knogar, sneda fingrar, ärr.
Som ofta har jag i slutet av gestaltningsprocessen fått skala ner. Det är inte längre viktigt att ta med ett element och projicera ansikten på för att visa hur eleven känner. Jag blir övertydlig om jag tar med en dörr och gör till ram för ett porträtt. Jag är tacksam över handledning, utan den hade jag inte nått hit. Jag är tacksam över mina elevers deltagande, utan dem hade det inte blivit på riktigt.
Slutresultatet är tre bilder.
Jag har gjort mitt arbete för att jag under min skolgång, min utbildning och min yrkeserfarenhet har varit ständigt ifrågasättande av elevperspektivet som i regel alltid har varit kategorisk, och bedömningen alltid summativ. Personligen har haft hyfsade möjligheter att läsa de sociala koder och prestera enligt en traditionell, behavioristisk, men jag har mått dåligt av det. Jag har skaffat mig ytkunskaper utan att samspela med andra och hämtat kunskap utanför skolan. Jag har haft stöd hemifrån och mod ingjutet i mig. Men det är inte alla förunnat. Först när jag började på HDK fick jag ( i skolvärlden) se och bli sedd utifrån mig, processen och miljön. Ett samspel.
Idag har jag ett jobb där den kultur och den kunskapssyn som jag har med mig, hemifrån, teoretiskt och praktiskt från HDK är grundläggande. Det är i praktiken. Jag kan jobba utifrån elever och tillsammans med elever i en process som välkomnas av övriga pedagoger. Det är värdefullt och det gör att det blir förankrat.
Jag har under min utbildning gått från vrede och frustration till framtidstro. Jag besitter kunskapen jag behöver idag och referenserna som förankrar. En stor kunskap jag bär med mig är att jag aldrig kan bli lärd, jag måste alltid kunna mer, fördjupa mig och gå vidare. Jag går bäst i sällskap av elever och kollegor... i dialog och samspel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar