Det låter så summativt och indikerar att resultatet måste bli fint.
Jag försöker sanningsputsa. Få min gestaltning och min uppsats att likna den verklighet jag vill förmedla. Jag har sållat bort en bild och har de två ansiktsbilderna kvar. Den tredje var inte viktig för resultatet. Den var fin.
På väg till pedagogen har jag gått förbi Marit av Anne-Karin Furunes.
Jag gillar Marit. Hon blir en tydlig referens där hon tittar på mig från sin plats mellan Nefertiti, där jag förr brukade dansa på nätterna, och Pedagogen, där jag spenderat så många dagar med att lära och ifrågasätta.
Mina ungar är inte Marit, jag kan inte förstora upp dem och hänga dem på en stor vägg. Det handlar mer om att ha dem nära betraktaren än att ge dem stort utrymme.
Den stora platsen har de tagit genom att utåtagera.
Jag vill ge dem den lilla platsen. I gemenskapen. Den platsen de aldrig fick.
På frågan om de fick vara med och samspela i skolan svarade en av eleverna i min studie:
”Vi hade mycket grupparbeten i skolan, fast jag fick inte jobba med någon annan för att jag förstörde. Jag fick inte ens åka med på klassresan fast jag hade hjälp till att samla ihop pengarna”.
Nu behöver de göras en plats där de kan få vara nära, få vara med. Speglas i.
Jag har fastnat för formatet 40x60. Det blir nära och bra. Jag har valt ett papper som är ganska blankt och en upplösning som är hyfsat kornig. Jag vill ha med mig lite material från skolmiljön. En liten nypa whiteboard och en liten skvätt av de korniga väggtapeterna som bäst suger åt sig smuts.
Inför avslutningen av min slutgestaltning har jag inte lika mycket separationsångest som jag brukar ha. Detta blir min verklighet nu. Verkligheten som varit så påtaglig. För mig och för studenterna. Välkommen till verkligheten, som en av eleverna alltid säger när han berättar om sin skolbakgrund. På andra sidan examen är den kvar, och jag är välkommen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar