28 november

Veckan har börjat med buller, brak och lite hosta. Jag har fått tips om Eva Hild (tack Linda!). Just mitt referensletande ligger lite efter. Inte när det kommer till text, men just inom den konstnärliga världen.
Jag har funderat en hel del på vad jag vill fota. Jag vill behålla det anonyma men ändå förmedla känslan av den trasiga miljöns inverkan på eleven. Hur de blir ett, eller hur eleven går sönder av att kategoriseras.
Då jag vill få med synen av att eleven är just ett nummer i statistiken och fråntas möjligheten att utveckla sin identitet i samspel med andra tänker jag att eleven på bilden är utan ansikte. Bakifrånbild med luva uppdragen över huvudet och kanske någon bild framifrån men med luvan över huvudet och ansiktet tonat.
Det visar också på min svårighet att förmedla min process helt synligt då så mycket är sekretessbelagt, och det är den klädsel som är mest typisk för ungdomar generellt.

Det är även ett skydd att inte visa ansiktet, och ett avståndstagande som blir tydligt. Den bild som jag vill åt, den jag ser framför mig nu är en ryggtavla likt mannen i mitten på bilden men i skolmiljö och med ett hål i ryggen, ett hål från väggen.

Jag har lyssnat mycket på musik under arbetets gång. En grupp jag lyssnat mycket på är Kartellen (bilden ovan). Musik som var ny för mig tidigare. Utanförskapet tilltalar många som ändå inte varit välkomna in.




Jag har berörts av samtalen kring HighWons låtar, särskilt från hjärtat. Alla har vi några som har lämnat, och det finns en vacker samhörighet hos de som fann varandra där de lämnats, utanför.

Veckans fokus blir att fota, att hitta bilden utan att falla i klyschorna jag försöker akta mig för. Plats, miljö...... känns fint att det är handledning imorgon!

Ett med miljön

En upplevelse jag har fått i min förstudie är att eleverna upplever sig som ett med miljön, den dåliga miljön. De har präglats och stämplats som ett hål i väggen. Felet har lagts hos dem, antingen genom direkt skuldbeläggande eller att man från skolan formulerat att man inte kunnat tillgodose elevens behov.

I min studie av miljöer har jag känt eleverna som kvarlevor i form av trasiga element eller hål i väggar. I skrivna budskap eller kvarlämnade föremål. De finns kvar i tomheten.
Hur går jag vidare med det.... Jag vill gestalta hur de flyter samman och präglar varandra, Hur skolans mentalitet av att "det sitter i väggarna" går in i killarna och tjejerna. Så mitt huvudspår nu blir att blanda dessa. Jag tar anonymiserade kort på elever och redigerar in miljön i deras kroppar. Ofta beskrivs "skötsamma" elever som änglar. Istället för vingar på ryggen har min målgrupp hål efter skolans stövelsparkar, de har inte fått vistas i en miljö där det växer. Jag återkommer alltid till Ikaros på något sätt. Jag vill ge näring och jordmån att växa i och det får aldrig vara för sent. Jag orkar inte med den mentaliteten.

Dagens skiss handlar om dörrar, låsta, trasiga och öppningar i min gestaltning. Det är ganska befriat att fulskissa, snabbt och kravlöst.




Här är lite bilder från dagens evakuerade skolbyggnad. Fokus idag var mer helhetskänslan och det sterila.Och här är ett nytt användningsområde för skärmar.

Jag har beställt Ylva Spånberger Weitz avhandling ”Ungas erfarenheter av skola, samhällsvård och vuxenblivande. En studie av fem livsberättelser”. Tror att den kan ge mig lite input...

23 november

Det känns murket att ha missat en handledning. Jag hade en naiv förhoppning att hinna vara med på delar av gårdagen men det sprack.

Jag har befunnit mig i hörn de senaste dagarna. Utforskat känslan att vara bortvänd och inåtvänd. Satt upp skärmar och vänt mig mot väggen. Avsaknaden av intryck gjorde ett starkt sådant. Jag har gott om erfarenhet från min skolgång att motas ut, avvisas och bli placerad i utrymmen där jag inte skulle störa. Starkt är minnet av musikläraren som tryckte in mig i en garderob som inte kunde öppnas inifrån. Lukten, träväggarna och plastmattan. Det är ett minne med triumf för han mötte motstånd den dagen jag hade min bandspelare med mig i väskan med rec-knappen intryckt.
- In i garderoben med dig din rödhåriga jävel! räckte gott som underlag för en omplacering.
Hade jag tagit den matchen utan modet och stödet mina föräldrar berikat mig med... troligtvis inte. Alla har inte samma förutsättningar.

Jag har de två senaste dagarna fokuserat på material i miljön (utöver den verksamhet i projektet som inte går att kommunicera här). Plastmattorna, elementen, väggarna och budskapen. Ett trasigt element säger mycket.

Jag tänker gå vidare med att se vad jag hittar i miljöer. Igår och idag har jag utforskat en byggnad. Jag håller mig ren från "fotandet" och knäpper bara av bilder i nuläget för att inte begränsa mig. Jag har blivit oerhört insnöad på motiven i det trasiga. Det abstrakta i formen av det som talar tydligt.
Imorgon ska jag ta mig an en annan skola. Jag fokuserar på utrymmen som fungerat mest som förvaring snarare än förmedling.

Jag ska ge mig ut på jakt efter referenser som inte är i bokform. Min syster tipsade mig om filmen The War on Kids så det blir kvällens film. Tar gärna emot tips på konst som utforskar ytor eller hål.

Delar av dagens fotoskörd följer nedan, den första bildens form och struktur tilltalar mig mycket. Jag undrar hur jag kan använda mig av det som bildats i hålet. Jag har lekt med tanken att avgjuta det, men jag vill inte fylla det talande tomrummet.

22 november

21 november

In utero

Jag undrar om jag är klok samtidigt som jag känner att jag är på rätt väg. Jag ska försöka förmedla veckans tankar och arbete och hålla en röd tråd i det. Men tråden är ganska upptrasslad just nu.

Min kartläggning känns klar. Jag har en bra bild av hur en stor grupp elever upplevde sin skolgång. Jag vet att det finns tusen brister och att även goda intentioner drunknar i maskineriet som tuggar på, år efter år med en drivkraft som går ut på att eleverna är desamma, det är bara tiden som förändras. Där ligger ett stort grundfel.
Albin som gick i klass 7c år 1993 är inte samma människa som Hugo som går i 7c år 2011, eller Elin som är tvilling med Emil i 7c. Att skolan generellt ser på eleverna utifrån ett kategoriskt perspektiv och stressas mot mål som gör att de missar bildningsuppdraget. Det vet jag. Men vad gör jag åt det?

Under min studietid på snart sex år har jag försökt förändra inifrån. Inuti mig och inuti min verksamhet. Jag har känt mig uppgiven mer än många gånger. Jag har med skam undervisat den integrerade eleven i korridoren, där han längtansfullt har stirrat ut genom fönstret och tittat på det slitna fotbollsmålen, medan hans klasskamrater har suttit på andra sidan väggen och tragglat glosor för att nå kursmål. Det har känts skit bitvis.

Som människa har jag hittat rätt. Jag är förankrad med kraftig rot i de teorier jag vill förmedla. Jag har getts modet att implemetera teori och praktik, pedagogik och didaktik, jag är ödmjuk och hoppfull inför det faktum att jag aldrig kan lära mig allt. Jag lär för livet.

Jag är tacksam över att ha haft handledare som gett mig verktyg och trott på mina ideér, och på min förmåga att förverkliga det jag tagit mig för. Jag är tacksam över att ha arbetskamrater som har välkomnat mig och ställt sig öppna för mitt sätt att se på lärande.

I mitt examensarbete får jag input och uppdrag av ett antal fantastiska individer. Det hjälper mig att inte fastna i min bubbla, utan förankrar mig bättre i verkligheten. Men just nu känner jag mig ändå helt förvirrad och förvissad.

Denna veckan har jag pratat mycket om med människor som med mod har gett sin historia, men också sina svar på vad de behövde.
Vi har hittat nya arbetsfunktioner för artefakter inom skolans sfär som tidigare varit förknippade med ångest och stigmatisering. Skärmar, anslagstavlor, opedagogiska hjälpmedel. Jag har köpt in kurslitteratur som inte fått vara i pappersform. Modeller, instruktionsfilmer, serietidningar och spel.
Vi har gjort om instruktionsfilmer till förvrängda monsterklipp och fråntagit informatören makten.
Vi har smygit runt i en ödelagd skolbyggnad och fått känna den samhörighet man bara upplever när man är kall, rädd och nästan säker på att det finns spöken. Jag ser hela tiden vackra foton jag kan ta, och starka känslor att förmedla genom att göra det fula fint men jag vill inte det. Samtidigt drivs jag av lusten att få till det perfekta fotot. Men den kommunala skolan är inte fin i sitt bemötande av elever i behov av särskilt stöd. Särskilt inte de som inte haft möjlighet att bli ett med de sociala koderna som regerar.
Jag lutar nu åt en installation. Att bygga upp ett avskärmad studieplats lik de som integrerade elever får leva i. En av det slaget som ofta står i en skamvrå. Så tänker jag nu.

Igår när jag gjorde om saker och målade svart och utanför kanterna sa en av ungdomarna - "Du är fan inte klok Åsa, men det är bra". Det värmde.

I övrigt kan jag glatt konstatera att jag kan skissa i min skissbok tillsammans med Leonard. Han sitter med sin egen numera.

18 november

17 november

Skärmen flyttar ut

Skissboken

Under dagens handledning stod det klart att jag har dokumentationsproblem. Jag kan inte i bloggen förmedla vissa delar av processen då jag befinner mig i en miljö som inte får fotograferas. Det är bara det jag kan bära med mig som kan visas upp och blir för formativt. Att bara textförmedla känns för stramt och oinbjudande.

Det gick även upp för mig under samtalen att jag har duckat för ett ouppklarat stressmoment. Jag trodde att jag hade fått med element från alla mina tidigare processer i detta sista, men jag har haft selektivt minne.
Det första processverktyget vi använde oss av var för mig det värsta. SKISSBOKEN. Som jag våndades över min svarta bok. Jag sköt upp, rev ut, skyllde ifrån mig och försökte dagligen hitta anledningar att slippa ifrån.
Jag är inte över det än.

På dagens handledning var logg och blogg ett omtalat ämne. Jag älskar den process och utmaning det innebär att publicera min process. Dels för att det tydliggör för mig själv, dels för att jag kan vara aktiv i andras process och bidra med handledning när behovet kommer upp, och till stor del för att den tvingar mig att följa upp mina idéer och uppslag som jag får och publicerar utan eftertanke.

Så det gör jag nu. Jag beslutar mig för att bjuda in min nemesis skissboken till min gestaltning. Jag kommer härmed att i en svart skissbok göra minst en skiss av min process per arbetsdag och sen lägga upp skissen på bloggen. Jag får inte göra fem på en söndag och sen kasta upp, utan en om dagen.
Jag är redan trött på mig för att jag fattat detta beslut och jag kommer känna självförakt imorgon när jag ska börja. Troligtvis kommer jag vara ordförande i min egen fem i tolv-rörelse när jag lidande tar itu med det innan jag ska sova. För jag kommer sannolikt att skjuta upp det.
Stärkt av mitt mod lovar jag härmed att inte använda mig av något program som ingår i Adobes Creative Suite i mitt skissande, utan det blir helt baserat på det material som finns i mitt pennfack.

Nu är stressfaktorn hög och påtaglig igen, känns underbart att vara tillbaka på HDK.
Bungyjump är överflödigt och oerhört 1990.

Luktkonst

Konstnärinnan vars namn jag glömde är Sissela Tola.
Länk från hennes utställning på Louisiana finns här

bildanalys av staden

Bilden vi talade om på handledningen -
Jag hittar inte artikeln i sin helhet, men bilden är tagen från ett reportage i GP där man tittade närmare på Länsmansgården. Bland annat ingick en intervju med familjen på bilden. Reportern har tagit sig tid att prata med personerna, men fotografen hade bråttom?
Uppmärksammar man verkligen Svartemosses vackra miljö?
Eller att familjen har en fikastund i solen?
Att flickan har sina finaste kalaskläder på sig?
Att mamman av omtanke försöker rädda picknicken från att blåsa bort?
Att pappan plockar upp godsaker ur folkhemspåsen från IKEA?
Eller ser man en storm som tornar upp sig?

Examensarbetet har grott och pyrt som en ständig tanke det senaste året. Ingången har varit ganska självklar. Det har varit tankar runt en skola för alla, och hur det självklara inte speglar den generella skolvärld som exkluderar bort det unika i en likformad miljö.

Länge låg idéfasen vid att gestalta olika förutsättningar för att ta emot monologisk undervisning, hur man får orden att fastna utan samspel. Jag tänkte mig att jag skulle fota människor i olika åldrar med text på kroppen, synliggöra hur mycket som fastnade. Utsuddad text och stora luckor, eller perfekta rader över hela människan. Barn med väl valda ord som mamma, pappa, lampa....

Det är typiskt för mig att göra projekt färdiga i huvudet, på så sätt blir jag ofta färdig innan jag har börjat, vilket i sig blir en drivkraft att ta mig an något nytt. Så även med orden på kropparna.

En solig vårdag gick jag på Konshallen med en elev, och där stod en fantastisk skulptur som satte en bild på mina tankar och jag kände mig redo att gå vidare.

Kim Simonsson

Under sommaren och hösten har mina tankar mer hamnat i miljön. Hur skolan tillskriver eleven problem istället för att anpassa skolan efter elevens behov.
Jag har bestämt mig för att arbeta med elevers egna minnesbilder och upplevelser. Hur presenterades miljön och fick de vara delaktiga.
Blev de inkluderade?

Promemoria #1

Inledning

Jag vill med mitt examensarbete studera och utforska hur elever som inte nått grundskolans mål för gymnasiebehörighet har upplevt om, och hur deras skolgång har anpassats efter deras förutsättningar och behov.

Enligt Lgr 11 skall hänsyn” tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika an­ledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla” (s. 9)

Min erfarenhet av att arbeta med elever i behov av särskilt stöd, och som har eller har haft svårt att läsa skolans oskrivna sociala koder, är att de har betraktats och behandlats utifrån ett kategoriskt perspektiv (Persson, 2008) där de tillskrivits problemen istället för att ha fått en skolmiljö anpassad utifrån deras behov.

Syfte

Jag vill med mitt arbete ge röst åt elever som har hörts, men inte lyssnats på. Som inte har nått de mål som satts för deras åldershomogena årkurser, mål som inte förankrats hos eleverna. Elever som inte knäckt de sociala koderna utan ställts utanför och tillskrivits problemen i en monologisk undervisningskultur. Jag vill ta reda på om de upplever att skolan har sett på dem utifrån ett kategoriskt eller relationellt perspektiv (Persson, 2008).

I sin bok Det flerstämmiga klassrummet (1995) skriver Dysthe att ”var och en måste konstruera eller bygga upp sina egna kunskapsstrukturer när han eller hon ska lära sig något - det går inte att överta eller kopiera andras kunskaper. Kunskap är inte något som statiskt kan överföras från lärare till elev, utan den byggs upp i samspel mellan individer” (s. 46).

Metod

Jag har utifrån kvalitativa intervjuer gjort ett urval av elever. De underlag som ligger till grund för mitt arbete är intervjuer med elever, pedagogiska utredningar och åtgärdsplaner. Jag har kartlagt elevernas tidigare skolgång och får ta del av deras nuvarande skolsituation. I dagsläget är det två elever som jag fokuserar på, men yttre faktorer kan påverka så att vi i slutskedet blir färre, eller att vi får in fler elever i det gestaltande arbetet.

Jag avser att tillsammans med eleverna utforska deras minnen och upplevelser av skolan, och hur de upplevde att man såg på dem. Då dessa individer har kartlagts, utretts och exkluderats tillräckligt i sitt liv är det viktigt att det är deras tolkning som blir grunden till min gestaltning, och min förhoppning är att vi ska kunna väva samman våra gestaltningar till en helhet. Min uppgift blir att presentera en slutprodukt men processen blir gemensam.

Till vårt förfogande har vi en hyfsad musikstudio, kameror, filmkamera, videoredigering, blandade material för måleri och skiss samt en ödelagd skolbyggnad.

Dysthe, Olga (1996) Det flerstämmiga klassrummet. Lund: Studentlitteratur.
Persson, Bengt. (2008). Elevers olikheter och specialpedagogisk kunskap. Stockholm: Liber
Utbildningsdepartementet. (2011). Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (Lgr 11). Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Examensarbete

Jag har tittat i backspegeln för att hitta ouppklarade processer inför den sista anhalten. Fina minnen och lite tårar av nostalgi har gjort mig sällskap. Det ouppklarade har blivit pågående processer som jag behöver hålla aktiva när jag ska ta mig an konsten att vara lärare.
En kost som bäst beskrivs av Sven-Eric Liedman i hans bok Hets. En konstart inte mindre viktig än en läkares. Liedman beskriver lärarens konst med att ”den viktigaste egenskapen hos honom eller henne är att väcka hungern efter just dessa kunskaper hos andra. Däri ligger konsten”. (s 22)