finputsar

Ibland är det svårast att finputsa.
Det låter så summativt och indikerar att resultatet måste bli fint.
Jag försöker sanningsputsa. Få min gestaltning och min uppsats att likna den verklighet jag vill förmedla. Jag har sållat bort en bild och har de två ansiktsbilderna kvar. Den tredje var inte viktig för resultatet. Den var fin.

På väg till pedagogen har jag gått förbi Marit av Anne-Karin Furunes.
Jag gillar Marit. Hon blir en tydlig referens där hon tittar på mig från sin plats mellan Nefertiti, där jag förr brukade dansa på nätterna, och Pedagogen, där jag spenderat så många dagar med att lära och ifrågasätta.

Mina ungar är inte Marit, jag kan inte förstora upp dem och hänga dem på en stor vägg. Det handlar mer om att ha dem nära betraktaren än att ge dem stort utrymme.
Den stora platsen har de tagit genom att utåtagera.
Jag vill ge dem den lilla platsen. I gemenskapen. Den platsen de aldrig fick.

På frågan om de fick vara med och samspela i skolan svarade en av eleverna i min studie:

”Vi hade mycket grupparbeten i skolan, fast jag fick inte jobba med någon annan för att jag förstörde. Jag fick inte ens åka med på klassresan fast jag hade hjälp till att samla ihop pengarna”.

Nu behöver de göras en plats där de kan få vara nära, få vara med. Speglas i.

Jag har fastnat för formatet 40x60. Det blir nära och bra. Jag har valt ett papper som är ganska blankt och en upplösning som är hyfsat kornig. Jag vill ha med mig lite material från skolmiljön. En liten nypa whiteboard och en liten skvätt av de korniga väggtapeterna som bäst suger åt sig smuts.

Inför avslutningen av min slutgestaltning har jag inte lika mycket separationsångest som jag brukar ha. Detta blir min verklighet nu. Verkligheten som varit så påtaglig. För mig och för studenterna. Välkommen till verkligheten, som en av eleverna alltid säger när han berättar om sin skolbakgrund. På andra sidan examen är den kvar, och jag är välkommen.

Kill you´re text-darling

Jag skriver, och skriver, och sållar.
Det är Kill you´re text-darling.
Jag har svårt att lita på att jag gör rätt. Känns som att jag har terapeutiska samtal med alla jag möter om skrivprocesser.

Har kartlagt när jag skriver som mest effektivt och det har visat sig vara vid fem på morgonen. Då är jag för trött för att vara självkrititsk. Så jag skriver några timmar på morgonen och sen redigerar jag och skriver om några timmar på eftermiddagen.
Varje dag, sju dagar i veckan. Jag har svårt att skriva aktivt åtta timmar om dagen. Det blir bättre om jag håller jämnt antal timmar varje dag istället.
I fredags slängde jag plånboken i tidningsåtervinningen på gården vid sex på morgonen, fast det insåg jag inte förrän sex på kvällen. Den låg kvar!

Mitt skrivfokus har inverkan på övrigt liv. Det är rätt gött att vara i skrivbubblan. Fast läskigt och skumt.
Ska ta en rejäl sovmorgon när skrivdelen är klar.

När det kommer till gestaltningsdelen så lutar det åt blankt fotopapper. Jag ser min spegelbild i det blanka som lätt blir flottigt och tummat. Jag vill att vi ser oss i eleverna. Det är inte vi & dom

vad hur och varför

I min gestaltning har jag utforskat huruvida elever som inte nått målen i grundskolans ämnen har upplevt att skolan haft ett relationellt eller kategoriskt perspektiv.
Utifrån vilket perspektiv skolan har präglas de insatser som görs för eleven. I korthet kan det beskrivas såhär (Atterström, H. & Persson, R):
Om man har ett kategoriskt perspektiv ser man elever med svårigheter. Svårigheterna är bundna till individen, gärna medfödda (den eviga jakten på diagnoser) och insatserna är kortsiktiga. I de specialpedagogiska insatser som (förhoppningsvis) görs fokuserar man på eleven.

Om man antar ett relationellt perspektiv ser man elever i svårigheter. Svårigheterna uppstår i undervisningsmiljön och de företeelser eleven möter. Man fokuserar de specialpedagogiksa insatserna på eleven, läraren och miljön och insatserna är långsiktiga.

Jag tror att vi påverkas mycket av hur man blir sedd, och om man blir sedd, och varför man blir sedd. De olika perspektiven präglar elevernas självbild.

Jag har gjort en fältstudie där jag genom kvalitativa undersökningar och deltagande observation har studerat ett antal elever inom min målgrupp, intervjuat pedagoger, rektorer och vårdnadshavare.

Under processen har jag i elevgrupp jobbat fram en idé till en skola för alla, där skolan i detta fallet har varit målgruppsanpassad för de elever som deltagit i arbetet. Vi har ändrat funktioner för möbler och hjälpmedel och köpt nya möbler, kurslitteratur och hjälpmedel.
Vi har bytt namn på lektioner och tillsammans letat relevans i olika kursplaner. Vi har spelat spel, gjort musik och haft mycket samtal om värdegrund och självbild. Vi har skrattat mer än jag hade magmuskler till.
Nyckelord för den delen av gestaltningen har varit mod, uppriktighet, jag, vi och utanförskap.
Resultatet har blivit en plats att vara på som man vill vara på.

Min egen del under processen har varit att skapa en bild av deras upplevelser från skolan de gått på tidigare. Hur ser de sig och hur sågs det på. Det kategoriska perspektivet har präglat deras självbild. De har inte fått se fel i miljön utan de har tillskrivits problemen. Jag har fokuserat en del på material i skolmiljön. På platser där exkluderade elever har placerats. På sönderslagna detaljer som ingår i alla skolors inredning. Hål i dörrar, buckliga element, krossade rutor.....
Vi har tittat på hur miljön har blivit ett med våra kroppar. Buckliga knogar, sneda fingrar, ärr.
Som ofta har jag i slutet av gestaltningsprocessen fått skala ner. Det är inte längre viktigt att ta med ett element och projicera ansikten på för att visa hur eleven känner. Jag blir övertydlig om jag tar med en dörr och gör till ram för ett porträtt. Jag är tacksam över handledning, utan den hade jag inte nått hit. Jag är tacksam över mina elevers deltagande, utan dem hade det inte blivit på riktigt.

Slutresultatet är tre bilder.



Jag har gjort mitt arbete för att jag under min skolgång, min utbildning och min yrkeserfarenhet har varit ständigt ifrågasättande av elevperspektivet som i regel alltid har varit kategorisk, och bedömningen alltid summativ. Personligen har haft hyfsade möjligheter att läsa de sociala koder och prestera enligt en traditionell, behavioristisk, men jag har mått dåligt av det. Jag har skaffat mig ytkunskaper utan att samspela med andra och hämtat kunskap utanför skolan. Jag har haft stöd hemifrån och mod ingjutet i mig. Men det är inte alla förunnat. Först när jag började på HDK fick jag ( i skolvärlden) se och bli sedd utifrån mig, processen och miljön. Ett samspel.

Idag har jag ett jobb där den kultur och den kunskapssyn som jag har med mig, hemifrån, teoretiskt och praktiskt från HDK är grundläggande. Det är i praktiken. Jag kan jobba utifrån elever och tillsammans med elever i en process som välkomnas av övriga pedagoger. Det är värdefullt och det gör att det blir förankrat.
Jag har under min utbildning gått från vrede och frustration till framtidstro. Jag besitter kunskapen jag behöver idag och referenserna som förankrar. En stor kunskap jag bär med mig är att jag aldrig kan bli lärd, jag måste alltid kunna mer, fördjupa mig och gå vidare. Jag går bäst i sällskap av elever och kollegor... i dialog och samspel.

Är alla goda ting tre?

Jag funderar på en eventuell trea och i så fall känns over head som en typisk artefakt från den föråldrade skolan. Stressen i att hinna skriva av. lärarens stress över att tappa sidor och manus. En over head som projicerar en trasig bild. Ögonbilden. Jag hyser även en värme för apparaten. Vi har ett par som vi dammat av och använder som ljusbord när vi skissar tatueringar. Och projicerar bilder när vi vill måla stort av det lilla. Det är en fin maskin när den får utrymme. Det kan bli en god trea.

Vad är skola?

Under arbetet har mycket handlat om känslor både i det stora och det lilla. I dåtid och i nutid.
Löpande under mitt arbete med att försöka förmedla känslan om hur det känns att inte "passa in" och hur man har blivit sedd har jag tillsammans med elever försökt hitta ett sätt att i det lilla, lokala påverka den fysiska skolan till att bli en plats för alla. Det hade varit omöjligt för mig att riva i det gamla utan att arbeta med lösningar för nuet och framtiden.

Vi har burit saker, flyttat om, bytt plats och ändrat syfte. I vissa fall har stolar har bytts mot tvåtusentalets "sittpuffar", rum har fått teman, individuella studieplaner har utökats med egenformulerade ämnen. Vi är inte färdiga än, men vi trivs bättre och alla har varit delaktiga.

Då eleverna i projektet har passerat åldern för skolplikt har vi tagit avstamp i Förordningen om läroplan för gymnasieskolan (SKOLFS:2011:144)
Jag har utifrån intressen hos den enskilda skissat på kursupplägg som kan kopplas från elevens lust till lärande, kartlagt drivkrafter och hittat ingångar som har plats i kursplaner. De har fått välja, något som var svårare än väntat. De har fått välja allt och det är den enda läxa jag har gett. Välj själv!

Jag har fokuserat på skolans uppdrag enligt SKOLFS 2011:144:

"Huvuduppgiften för gymnasieskolan är att förmedla kunskaper och skapa förutsättningar för att eleverna ska tillägna sig och utveckla kunskaper. Utbildningen ska främja elevernas utveckling till ansvarskännande människor, som aktivt deltar i och utvecklar yrkes- och samhällslivet. Den ska bidra till elevernas allsidiga utveckling.

Skolan har uppgiften att till eleverna överföra värden, förmedla kunskaper och förbereda dem för att arbeta och verka i samhället. Skolan ska förmedla sådana mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensramen i samhället och som utgår från grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som alla omfattas av. Eleverna ska också kunna orientera sig i en komplex verklighet med stort informationsflöde och snabb förändringstakt. Deras förmåga att finna, tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktig. Eleverna ska träna sig att tänka kritiskt, att granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. På så vis närmar sig eleverna ett vetenskapligt sätt att tänka och arbeta."

Jag tror vi närmar oss att vara en skola med något för alla, en skola som påverkas och influeras av alla.

Min gestaltning börjar även den bli mer konkret. Jag har gått vidare med hur jag kan skildra sammanväxten av eleven och miljön. Alla artefakter, all miljö har denna vecka känts för konkret för att "bara" ha på bild. Jag vill lyfta med den. Jag ville inte riktigt stanna upp i Photoshop utan ville ha mer skoltypiska medel. Valet föll på over-head och projektor. Jag har fotat elever (och lärare) och projicerat på miljön. Men jag finner det otillräckligt i nuläget att skildra miljön platt. Miljön är för viktig. Det är i den vi i skolan ska hitta lösningar, det är den som är fel och aldrig eleven. Men det är där skolan i stort misslyckas.

Två för mig viktiga konstnärer har dykt upp i huvudet i veckan -
Marcel Duchamp, det känns oerhört relevant att inta en polemisk inställning till skola och dadaismens ställningstagande gällande konst och kultur bör appliceras på vårt sätt att förhålla oss till skolan. Vad är skola? Jag vill hitta svar med varje unge.

Fountain - egen bild

Och Silja Puranen

Worlds strongest man 2007 (http://www.elisanet.fi/silja.puranen/sgu_sivu2.htm)

Siljas fokus och material är oerhört viktiga för mig. På Siljas hemsida beskriver hon sitt arbete:

"The focus of my works is in the unforeseen process of life and the contrast between reality and the commonly accepted ideals in life. What do we (or others) expect our life to be and what are the chances of those who do not meet the norms? What happens when we lose control?"
källa: http://www.elisanet.fi/silja.puranen/siljapresentation.html

Vår förutfattade syn på andra, hur man ska vara, hur man ska passa in måste raderas från skolvärlden. Tillsammans ska vi vara så att alla får sin okränkbara rätt att existera.

Så jag har lyft ut lite autentisk miljö från skolor.

Jag är lite stressad över att det är två objekt. Jag är dålig på jämna antal. Ett eller tre...gärna sju. I nuläget är det två.
För att bevara anonymiteten hos mina elever har min modiga lärarkollega Johanna agerat utifrån elevernas minnesbilder av sin skolgång, tillsammans med mina elever och i en skolsal. Det blev bilder som talar tydligt för mig, förhoppningsvis även för andra.

Mitt nästa steg är att montera foton på miljön. Min första tanke var trycka upp fototapet och sätta på, men elever hamnar i regel bakom och får titta igenom om de ska få se vad som finns utanför utanförskapet. Så nu trycker jag upp bilder att sätta bakom glaset och bakom dörren.
Mina bildval är:




Men som alltid....tre. Så nu brottas jag med val om vilka samtidigt som jag letar efter en eventuell miljösak till.
Troligtvis blir det bild ett till hålet i dörren och bild tre bakom den krossade rutan. Det är nog bra om jag får träna på jämna antal men det känns konstigt. Då jag känner mig befriad från skissångest efter att skissat i svarta boken kanske jag kan komma vidare mot mindre numerära tvångstankar om jag stannar vid två. Budskapet och det att miljön är äkta är viktigare, men synpunkter mottages med glädje!