Nu har jag varit och lämnat mitt hjärtas fröjd på förskolan, och laddar inför dagens filmning. Filar på de sista detaljerna. Jag är klar över mitt syfte och därför känns det jag ska göra inte så märkligt. Jag är lugn.
Det är genomförandet som är viktigt, inte hur det blir, för det kan jag ju inte veta. Jag vet inte hur det känns att få 10 kilo äpplen kastade mot överkroppen. T och S vet inte hur det är att kasta äpplen på någon, att gå in i rollen som symboliska förövare.
Det enda som känns svårt är att bedömma just hur stor mängd äpplen som behövs, men det är ju symbolhandlingar och jag tror att tio kilo blir bra.
Jag hittar styrka och inspiration från vackra uttryck gjorda av kloka kvinnor. Hannah Wilkes är en fantastisk förebild och referens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar