Mitt livs historia - Wanawake uhuru!

Jag väljer att lyfta ut en historia som är en av mitt livs historier och en del av min historia som präglar min framtid.
I övrigt föddes jag den 3 juni 1976 klockan 07.13... och död är jag inte än.

Tanzanias första fria 8 mars demonstration 1998 (kan ha varit 1997, jag har märkligt minne)

Jag läste en kurs på Kvinnofolkhögskolan med inriktning på Kvinnors villkor i världen. Utbildningen var delvis förlagd i Tanzania och där fick vi förmånen att vara med på den första fria och lagliga demonstrationen för kvinnor. Syftet var att uppmärksamma och pusha för ett lagförslag som skulle innebära att kvinnor skulla få rätten att ärva mark. Som det såg ut då så ärvde mannens släktingar både mark, ägodelar och barn, den kvarlevande kvinnan kunde i "bästa" fall få vara kvar i familjen som en passopp.

Många NGO´s hade pressat fram ett klimat där det fanns möjlighet att lyfta frågan och ett stort stöd kom av presidentens fru Anna Mkapa.

Det var en underbar stämning, alla dansade fram i värmen. Det var torrt och regnperioden låg framför, en bit bort, och efterlängtad.

Vi fick mycket uppmärksamhet i media, vilket var tråkigt. Det handlade inte om oss, vi va bara där. Fördelen va att vi i media fick möjlighet att lyfta frågan men det va skumt att se sig i tv och tidningar dagen efter. Jag va bara en liten tonåring med icke ihopväxt hjärna, men där lyssnades jag på. För att jag var vit, och avvikande.

Efter demonstrationen bjöds vi på den officiella festen. Jag fattade inte att den va så officiell så jag hade på mig ett par randiga herr-pyjamasbyxor som jag köpt på Emmaus. Presidentens fru och alla andra fina damer såg ut som färgsprakande prinsesstårtor i sina kreationer.

Det va sång, dans och modevisning (!?!). Den va bisarr, men kul.

Jag fick känna på hur det kändes att verkligen räknas. Även i pyjamasbyxor och utan ihopväxt hjärna.

Det var ett stort steg för Tanzanias kvinnor och jag är tacksam att jag fick besöka alla starka kvinnor som drivit frågan utan pengar, stöd och säkerhet.

Jag fick ta del av något stort, en händelse som förändrade mycket, och i det förändrades jag.

Resan kommer alltid att påverka mig. Hur vi reste runt i landet och träffade olika Kvinnorättsorganisationer, politiker, ministrar, människor i allmänhet men kvinnor i synnerhet. Den styrkan jag såg och fick känna på gav mig mer än jag kan ge rättvisa till i ett stressat inlägg, men jag vill ändå nämna denna händelse, då den även blev en riktning för mig att vilja arbeta med undervisning i förändringssyfte.

Jag träffade barn som var hemlösa och redan föräldrar. Kvinnor som var offer men visade mig livskraft och glädje. Systerskapet som kraft och språk vet inga lands gränser om vi inte sätter upp egna hinder.

"I am a woman, and if I live I fight. And if I fight contribute to the liberation of all women. And so victory is born even in the darkest hour"