vildblomma i process

"Art history is a bowl of alphabet soup; the artist reaches in and spoons out what letters he wants."
Willem de Kooning

Så kom den där separationsångesten som alltid sätter in i slutveckorna. Jag har inga problem med att bli klar med ett projekt. Men avsluten tar mig närmare slutet, och det gillar jag inte. När en process avslutas blir det tomt innan nästa börjar. Jag är alltid lite rädd att jag inte ska komma på något nytt. Jag trivs bra med att utforska och tolka olika medier och former på ett abstrakt och interagerande sätt, jag hoppas jag kommer vidare med det även efter denna gestaltning.
Det är surt att jag har förbrukat mina CSN veckor. Jag vill ju plugga mer, gå sommarkurser istället för att jobba. Måste skriva till CSN och ansöka om dispans för kommande tre terminer. Jag drar på det för jag vet att det kommer bli nej. Men jag har en fin lokal bank och borgenärer i bakfickan så det ska lösa sig ändå. Jag vill bara skjuta på det lite till.
Nåja, nu ska jag inte se satan i vitögat än, för jag har en delkurs kvar innan, fina 420, jag välkomnar dig!

Jag har kollat olika hörlurar idag, jag måste ha med stor kåpa, annars blir det inte lika bra. Ljudet måste sitta över och stänga ut andra ljud. "Spare no spences."
Ska bli juste att kolla inne i glashuset idag, det va längesedan jag var inne där och jag tror att jag får de sista bitarna på plats när jag kliver in.

Igår hade vi ljudprogramsjam, det va grymt. Tre datorer med olika program uppe, och en tv som spelade Nicke Nyfiken-filmer inte att förglömma. Det är kul att vara tillsammans med andra, att fixa med sitt eget och andras och interagera, och att sen kunna bryta för att äta köttbullar med mammas lingonsylt. Jag är nog ingen ateljeperson helt enkelt. Jag gillar att vara i och med och nära tillhands. Jag får nog skylla det på mina föräldrar. Vi bodde ju på landet och sen på halvlandet, och mamma har alltid haft atelje hemma, och pappa har alltid byggt om något hemma, och skissat på nya grejer. Min bror hade ett storhäng av mekande människor i våra garage när jag va liten, och jag va alltid med som en attiralj i andras processer. Sen åt alla köttbullar med mammas lingonsylt och våra matbord har alltid varit långa och hemmasnickrade. Farfar gjorde ett mastodontbord till oss, en riktig blaffa. Nu är jag likadan, vill ha allt omkring mig.
Vill kunna sätta igång med vad jag vill precis när jag vill och inte vänta, planera eller gå iväg.
Det kan ju ändra sig...
Det är en teknisk tid vi lever i ändå. När jag va liten spelades det akustiskt och alla trallade progg och politiklåtar. Nu kommer vänner hit med sina laptops och byter program och låter, med samplade politiska texter och trummor.