torsdag 30 april 2009

The artist within

Mitt barn kom inte till mig som en oförväntad gåva.Han kom efter vad som kändes som en evighet av ofrivillig barnlöshet.Min kropp va avstängd efter för många år av för starka p-sprutor.Efter väntan, tester, hormoner, väntan och mer hormoner satte sig ett litet pyre för attgro i min kropp, men på fel plats. Grodden rot och växte igenom min vänstra äggledare tills
den sprack. En äggledare kort kändes moderskapet långt borta men sju veckor senare kom ett
nytt liv till i en chockad kropp med kliande och ömmande ärrvävnad.

Första tiden fick jag ta blodprov varannan dag för att utesluta ett nytt utomkvedshavandeskap, första gången jag såg honom va han så liten att han knappt syntes. Sen föjde några ultraljud där man såg en liten myra med ett pickande hjärta. Det fanns inte längre någon orsak till oro, men jag vågade inte hoppas och tro att vi skulle ses öga mot öga, mitt lilla Liv och jag. Jag spenderade graviditeten med att glädjas, njuta och oroas. Med jämna mellanrum fick jag se hur han växte. Ovetandes om vem det var... Liv eller Leonard, mitt lilla liv.


Jag hade lite komplikationer, men jag besvärades inte av det egentligen. Jag opererade handen för karpaltunnelsyndrom och det va uträknat på dagen att det skulle hinna läka något sånär innan beräknad förlossning. Fast då fick jag havandeskapsförgiftning.
Det va mitt i sommaren och jag delade ett förlossningsrum på specialförlossningen med tre andra. Dom byttes ut ganska ofta, några hade fått barn, andra blev bättre och fick åka hem. Jag blev kvar och det va ganska skönt att känna att barnmorskorna hade koll på bebisen, och jag kunde hänge mig åt att må apa.

Den 6 juli kunde jag inte vara gravid längre av hälsoskäl så den barska men fantastiska överläkaren från tyskland satte igång mig. Alla skojade och sa att jag skulle knipa till
tolv på natten så det blev en 070707:a.
Jag lyssnade på mina favoritskivor med Iron Maiden och kände att all jordens kraft kom mig till låns där jag låg i en hög i förlossningssängen med slangar och aparater fastkopplade till mig och lillfisen. Min kropp ville upp och röra på sig, men kunde inte, men Bruce sjöng mig stark.
När det va eftermiddag den 8 juli hade alla tappat tron på att det skulle komma ut något.
Vid ett tillfälle skrek jag - hur fan kan den må så bra och vilja stanna därinne när jag mår så pissdåligt? Då svarade barnmorskan helt utan ironi - Det är för att det är en klass A parasit. Den är helt opåverkad av att du är sjuk, den tar vad den vill ha!

Redan ett A!

Efter åtta på kvällen pratade jag med min syster i telefonen och pep mellan gasen att jag kände mig skitbra på att föda och att den säkert skulle komma ut snart. En kvart senare kom en läkare in och sa att nu klarar din kropp inte mer, vi gör kejsarsnitt. Sen rusade en armé med
grönklädda människor med mig och Tor till ett operationsrum, och 21.17 kom min lilla Leonard ut, A-parasiten som blev vräkt en månad förtidigt.
Vi träffades första gången på måndagen, han hade spenderat natten med sin stolta far, jag låg på IVA med massa gnälliga tanter. En liten figur i för stor miniblöja och stora ögon som tittade på mig med en självklarhet som va ny. Vi spelade Ikaros för honom och grät så det skvalade. Jag va hel igen.


Jag va mammaledig i fjorton månader. vi hängde, hade tusen planer och projekt som va kul och avstressande. Tor va periodvis hemma på heltid, annars på deltid. Leonard gick från att vara en mager liten mask till att bli en knubbig liten figur.
Jag blev inte rastlös och fick tråkigt som många pratade om att man skulle bli, jag dog inte av sömnbrist för jag sov när Leonard sov. Vi gick på zoo och museum, öppna förskolor och Kvinnorättsgruppsmöten. Allt gick att göra, fast på ett annat sätt.

En av dom största dagarna på mitt år är 1 maj. Det regnade spik på vår första men det var en dag vacker som en saga. Jag smågrät av stolthet i regnet. Leonard sov tills vi kom fram till talen. Under internationalen knöt han sin knubbiga hand och mitt hjärta växte ut ur kroppen.

I mitten av maj tog vi en roadtrip till Andalucien och Marocko. Leonard kröp runt i katedraler och moriska palats och njöt av sitt eko när han ropade och sjöng. Jag tänkte naivt att klart man kan gå på museum med barn, vi kan göra allt tillsammans. Sommaren spenderade vi med att testa nya utmaningar då Leonard lärde sig gå och sen springa.
I september började jag och Tor plugga. Jag på 150 procent, Tor på 100. Leonard va vi hemma med omlott. Inga problem tänkte vi, inga problem av monumental storlek blev det bortsett från en evig konflikt; SKISSBOKEN.
Leonard ville ha den själv, och alla pennor med. Om jag så laddade upp med arton pennor så snodde han åt sig alla. Jag kan inte ens skriva en inköpslista utan att det blir krig. Så helt plötsligt satt jag med en växande trötthet, svenskatentor som växte på hög, en blogg som jag bara kunde skriva i när Leonard sov och en skissbok som jag bara fick röra i smyg. Det kändes inte längre lika skönt att Leonard va kvällspigg och gärna lekte till efter tio det kändes som en chock varje morgon när jag blev väckt mellan fem och sex. Jag hittade mina stunder för skissande, men det va ändå en inre konflikt att aldrig få måla, skriva eller sy. Allt jag alltid gjort fick hamna på hög.

Alltså väljer jag nu att ta konflikten i hand och jobba gränslöst. Jag blev efter tisdagens handledning och onsdagens workshop sugen på att ta det ett steg till. Jag har bestämt mig för att jag inte får använda några material eller verktyg som inte Leonard använder. Inga specialpennor eller penslar. Ingen lättjobbad färg och absolut ingen dator. Om det sen ser ut som om jag gjort min gestaltning med tårna så får det vara så. Inga skarpa linjer längre! Med detta vill jag ta stressen ur mitt skapande och lära mig att jobba annorlunda när jag måste, och som jag brukade när jag kan. Jag ser storheten i att åka på utställningar utan Leonard om det är något som inte roar honom, och jag ser det fantastiska i att gå på barnens zoo och jaga getter tillsammans. Vi måste inte göra allting tillsammans alltid.

Igår va det första maj igen, och jag smyggrät minsann när jag insåg att han även i år sträckte upp sin arm till "upp till kamp...!"

4 kommentarer:

Karin sa...

"Tor va periodvis hemma på heltid, annars på deltid. Han gick från att vara en mager liten mask till att bli en knubbig liten figur". Var det bara jag som noterade det komiska i den här meningen?.. Hi hi!

Jag grät en skvätt till det här blogginlägget... Om när Leonard kommit ut och ni spelade Ikaros för honom. Så fiint.
Kram

Åsa Vildblomma sa...

men shit vad kul. ja det stämmer oxå faktiskt för tor har gått upp som en gödgris sen leonard kom, ha ha!!

enannie sa...

Jag var också tvungen att tänka en sekund extra där. Kul kul mening!

Och Åsa, vilken underbar text! Stämningsfull, härligt ärligt, levande... Vackert! :)

Åsa Vildblomma sa...

ha, ha, nu är skrivfelet löst, men Tors pappamage är kvar!