Jag packade ihop familjen och drog till Orust. Väskan va fylld med färg och penslar, vädret bjöd på uppehåll och vi målade inte ett streck. Leonard njöt av idylligheten och hade inte en sekund över. Skogen, ladugården, lerhögarna... allt lockade och han sprang och klättrade varje vaken sekund. Jag släppte honom fri och lättades lite av att marken va blöt av gammalt regn. Jag passade på att renovera stolsitsar och läsa deckare, grillen gick på högvarv och jag är full av närproducerat kött.
Stärkt av friskluft och glädjen över att ha överlevt utan fästingar och ormbett så har vi greppat penseln igen. Vårt första alster tilltalade mig mer och mer, jag såg ett dramatiskt landskap med en brinnande himmel, så jag tyckte att det va dax att se hur den skulle utvecklas om vi gav oss på den igen. Den är inte sig lik längre.
Vårt tredje projekt startade som ett självporträtt som jag påbörjade innan Leonard kom hem från lekplatsen. Jag ville se hur han ställde sig inför att måla på bild av oss, och på något som redan fanns.
Han tyckte bara att det va roligt att måla på. Han ville hela tiden ha ny och mer färg och dirigerade vilt. Däremot utbrast han -Åh nä! Varje gång han målade utanför duken. En ordningssida jag aldrig sett förut. På golver målar han jämt, så jag vet inte om det är just bordet han vill hålla färgfritt, men det har han aldrig brytt sig om innan, och inte jag heller. Återstår att se om det består. Efter dagens session ser vårt porträtt ut såhär:
Det är ingen idé att tänka sig hur något ska bli för det finns inte en promilles chans att det skall bli så och i nuläget känns det befriande.
1 kommentar:
Åh, näh va fint ni målar. Leo är superfokuserad ser det ut som. Liksom van vid penseln.
Kul!
Lene
Skicka en kommentar