The artist within

Mitt barn kom inte till mig som en oförväntad gåva.Han kom efter vad som kändes som en evighet av ofrivillig barnlöshet.Min kropp va avstängd efter för många år av för starka p-sprutor.Efter väntan, tester, hormoner, väntan och mer hormoner satte sig ett litet pyre för attgro i min kropp, men på fel plats. Grodden rot och växte igenom min vänstra äggledare tills
den sprack. En äggledare kort kändes moderskapet långt borta men sju veckor senare kom ett
nytt liv till i en chockad kropp med kliande och ömmande ärrvävnad.

Första tiden fick jag ta blodprov varannan dag för att utesluta ett nytt utomkvedshavandeskap, första gången jag såg honom va han så liten att han knappt syntes. Sen föjde några ultraljud där man såg en liten myra med ett pickande hjärta. Det fanns inte längre någon orsak till oro, men jag vågade inte hoppas och tro att vi skulle ses öga mot öga, mitt lilla Liv och jag. Jag spenderade graviditeten med att glädjas, njuta och oroas. Med jämna mellanrum fick jag se hur han växte. Ovetandes om vem det var... Liv eller Leonard, mitt lilla liv.


Jag hade lite komplikationer, men jag besvärades inte av det egentligen. Jag opererade handen för karpaltunnelsyndrom och det va uträknat på dagen att det skulle hinna läka något sånär innan beräknad förlossning. Fast då fick jag havandeskapsförgiftning.
Det va mitt i sommaren och jag delade ett förlossningsrum på specialförlossningen med tre andra. Dom byttes ut ganska ofta, några hade fått barn, andra blev bättre och fick åka hem. Jag blev kvar och det va ganska skönt att känna att barnmorskorna hade koll på bebisen, och jag kunde hänge mig åt att må apa.

Den 6 juli kunde jag inte vara gravid längre av hälsoskäl så den barska men fantastiska överläkaren från tyskland satte igång mig. Alla skojade och sa att jag skulle knipa till
tolv på natten så det blev en 070707:a.
Jag lyssnade på mina favoritskivor med Iron Maiden och kände att all jordens kraft kom mig till låns där jag låg i en hög i förlossningssängen med slangar och aparater fastkopplade till mig och lillfisen. Min kropp ville upp och röra på sig, men kunde inte, men Bruce sjöng mig stark.
När det va eftermiddag den 8 juli hade alla tappat tron på att det skulle komma ut något.
Vid ett tillfälle skrek jag - hur fan kan den må så bra och vilja stanna därinne när jag mår så pissdåligt? Då svarade barnmorskan helt utan ironi - Det är för att det är en klass A parasit. Den är helt opåverkad av att du är sjuk, den tar vad den vill ha!

Redan ett A!

Efter åtta på kvällen pratade jag med min syster i telefonen och pep mellan gasen att jag kände mig skitbra på att föda och att den säkert skulle komma ut snart. En kvart senare kom en läkare in och sa att nu klarar din kropp inte mer, vi gör kejsarsnitt. Sen rusade en armé med
grönklädda människor med mig och Tor till ett operationsrum, och 21.17 kom min lilla Leonard ut, A-parasiten som blev vräkt en månad förtidigt.
Vi träffades första gången på måndagen, han hade spenderat natten med sin stolta far, jag låg på IVA med massa gnälliga tanter. En liten figur i för stor miniblöja och stora ögon som tittade på mig med en självklarhet som va ny. Vi spelade Ikaros för honom och grät så det skvalade. Jag va hel igen.


Jag va mammaledig i fjorton månader. vi hängde, hade tusen planer och projekt som va kul och avstressande. Tor va periodvis hemma på heltid, annars på deltid. Leonard gick från att vara en mager liten mask till att bli en knubbig liten figur.
Jag blev inte rastlös och fick tråkigt som många pratade om att man skulle bli, jag dog inte av sömnbrist för jag sov när Leonard sov. Vi gick på zoo och museum, öppna förskolor och Kvinnorättsgruppsmöten. Allt gick att göra, fast på ett annat sätt.

En av dom största dagarna på mitt år är 1 maj. Det regnade spik på vår första men det var en dag vacker som en saga. Jag smågrät av stolthet i regnet. Leonard sov tills vi kom fram till talen. Under internationalen knöt han sin knubbiga hand och mitt hjärta växte ut ur kroppen.

I mitten av maj tog vi en roadtrip till Andalucien och Marocko. Leonard kröp runt i katedraler och moriska palats och njöt av sitt eko när han ropade och sjöng. Jag tänkte naivt att klart man kan gå på museum med barn, vi kan göra allt tillsammans. Sommaren spenderade vi med att testa nya utmaningar då Leonard lärde sig gå och sen springa.
I september började jag och Tor plugga. Jag på 150 procent, Tor på 100. Leonard va vi hemma med omlott. Inga problem tänkte vi, inga problem av monumental storlek blev det bortsett från en evig konflikt; SKISSBOKEN.
Leonard ville ha den själv, och alla pennor med. Om jag så laddade upp med arton pennor så snodde han åt sig alla. Jag kan inte ens skriva en inköpslista utan att det blir krig. Så helt plötsligt satt jag med en växande trötthet, svenskatentor som växte på hög, en blogg som jag bara kunde skriva i när Leonard sov och en skissbok som jag bara fick röra i smyg. Det kändes inte längre lika skönt att Leonard va kvällspigg och gärna lekte till efter tio det kändes som en chock varje morgon när jag blev väckt mellan fem och sex. Jag hittade mina stunder för skissande, men det va ändå en inre konflikt att aldrig få måla, skriva eller sy. Allt jag alltid gjort fick hamna på hög.

Alltså väljer jag nu att ta konflikten i hand och jobba gränslöst. Jag blev efter tisdagens handledning och onsdagens workshop sugen på att ta det ett steg till. Jag har bestämt mig för att jag inte får använda några material eller verktyg som inte Leonard använder. Inga specialpennor eller penslar. Ingen lättjobbad färg och absolut ingen dator. Om det sen ser ut som om jag gjort min gestaltning med tårna så får det vara så. Inga skarpa linjer längre! Med detta vill jag ta stressen ur mitt skapande och lära mig att jobba annorlunda när jag måste, och som jag brukade när jag kan. Jag ser storheten i att åka på utställningar utan Leonard om det är något som inte roar honom, och jag ser det fantastiska i att gå på barnens zoo och jaga getter tillsammans. Vi måste inte göra allting tillsammans alltid.

Igår va det första maj igen, och jag smyggrät minsann när jag insåg att han även i år sträckte upp sin arm till "upp till kamp...!"

Jag noterar att du har presterat

Jag missade dagens sammankomst med frukost. Typical, men jag mådde inte så värst när jag vaknade, och förutseende som jag är så hade jag inte varit på apoteket och handlat värktabletter. Varje gång jag får en dos med pannknäck så tänker jag att jag måste ladda upp med en arsenal med gift, men icke att det blir av!
Jag jobbade med mitt projekt i alla fall, för hjälmen lättade framåt förmiddagen. Leonard började på en duk med kritor, men styrdes senare in på vattenfärg och fingerfärg. Blå fingerfärg sitter som berget. Ett långt bad senare är Leonard fortfarande blåtonad. Det va kul som kalas oavsett pigmentering. Han är hängivet minsann! Vevar ihop färger, rispar med penselskaftet, sticker hål i duken. Idag har han fått härja fritt, detta blir hans duk som jag målar på efteråt. När jag nattat min lilla prins skulle jag ta mig an det, och shit vad svårt det är! Jag vill inte måla på hans fina tavla, det kändes piss! Highlightade den med giftfri glitterfärg. Kändes som ett övertramp.
Imorgon är det handledning, ska bli kul att se vart de andra har landat. Jag gillar att vara delaktig i andras aktiva processer samtidigt som jag tänker att jag lär mig att handleda för kommande lärarjobb. Ska hitta lite tid till bloggläsning nu så jag ser vart de andra är.

My kid will paint that

Klockan är 7 timmar efter deadline för blogginlägg. Jag ligger helt enkelt efter.... jag avskyr att ligga efter. Igår va jag på Ullared och köpte målargrejer till projektet. En roadtrip med girls of the grupp 3. Utflykten tog sannerligen mer på mina krafter än vad jag väntat, för jag minns att jag skulle natta Leonard, och nu är det nästa dag...
Så med detta ber jag om ursäkt för att jag inte höll tidsplanen.

Jag trodde mig ha en ganska klar bild av hur jag ska gå in i gestaltningsarbetet.
Jag snubblade in i 8 Jehovas Vittnen i Slottskogen klockan 7 på morgonen en söndags när jag rastade hund. Det va sju välklädda herrar och en tjej i min ålder. Hon gav mig ett ex av Vakttornet. Nummret jag fick va blänkande och i färg. Det va en kärnfamilj på framsidan och den luktade united states of america! Idén växte att jobba vidare på temat. Den senaste tiden har Jehovas Vittnen uppmärksammats en hel del i media för deras interna konflikter. Pedofiler och våldtäktsmän har getts skydd av organisationen, offrena har fått uppmaningen att bita ihop.


Jag är svag för tidningens layout och ville använda tidningar som material i gestaltningen. Så jag tänkte bygga ett vakttorn, och utgå från min legoborg. Jag tänkte bygga upp den, och sen ha den till mall för att göra en större borg utan dörrar och fönster som jag skulle tapetsera med vakttorn. I tornet skulle små dockor få gestalta övergreppen och våldet inom Jehovas och en inbyggd mp3 spelare skulle loopa All along the watchtower.
Så varför gör jag inte detta projekt.....
för jag känner mig klart med det. Jag vet hur filmen slutar och därmed är det ingen utmaning alls.

Så...whats the plan Stan?
I snart två terminer har jag gått och grubblat på hur jag ska kunna måla, teckna eller ens skriva när Leonard är vaken. Ser han en penna så snor han den direkt och ska måla. Helst på mig eller på det jag målar, eller på väggen. Han har stora block som han ihärdigt målar i och han är mycket bestämd på när han är klar med en sida och vilken färg han vill ha. En sån som mig helt enkelt. Så hur kan jag kombinera dessa viljor av stål? Min KONSTflikt blir helt enkelt att skapa konst tillsammans med Leonard. Vi skiljer oss mycket i hur vi målar. Jag gillar skarpa kantet och klara färger. Leonard störs inte av att alla färger i slutändan blandas till brungrått, då tar han bara ett nytt papper. Leonard skapar bara för att njuta av processen. Jag vill bli som honom men jag kan inte...
Så nu ska vi samköra. Det kommer bli inre och yttre konflikter. Jag kommer bli frustrerad av att Leonard målar på det jag målat. Leonard kommer bli arg när jag målar på samma duk som honom samtidigt.
Förhoppningen är att detta skall resultera i en harmonisk mamma, ett otraumatiserat barn, 3 dukar och en dokumentationsfilm... Och det står gigantiska kassar från Ullared i hallen sprängfylda med dukar och färg. Mutleksakerna är redan uppackade och pussade.

My kid could paint that

Edens lustgård

Barbieworld

Så går jag in i slutfas av min uppgift om serier. Är jag klar? Troligtvis inte, men jag sätter punkt. Ett projekt kan hålla på för alltid tycker jag, men nu vill jag vidare in i det nya gestaltningsprojektet, så nu sätter jag punkt.
Mycket av processen med denna uppgift får jag hålla för mig själv då jag har ett avtal om tystnad, men arbetet och teknikerna kan jag redogöra för.
Jag har tagit citat ur sitt sammanhang och gjort en bildruta till varje. Serien i sig utspelar sig i Edens lustgård och karaktärerna är barbiefigurer och såklart ormen (som jag har valt att likna vid Kaa, då jag är fobiskt rädd för alla ormar utom Sir Vääs och Kaa). Jag inledde med att bränna studielånet på Matton (bra studentrabatt!!) och har skissat, tecknat och tuschat, men som jag skrev i förra inlägget, darlingarna had to go!

Jag kände att jag ville avpersonifiera meningarna mer för min egen skull och för att ge en större mening, och då jag har hört skrämmande mycket 90-tals hits det senaste så va Barbiegirl oundviklig att ha som huvudkaraktär i min lustgård.
Mitt slutresultat har jag gjort i Illustrator och Photoshop, dels genom att måla själv, dels använda mig av existerande bilder av Barbie och Ken. Jag har våndats en hel del om huruvida jag skulle strunta i en av citaten, av anledningar jag inte kan berätta, men jag har valt att ha den kvar.
Nu har jag dock det praktiska problemet i att Leonard öppnade luckan till skrivaren och drog ut en grunka som gjorde det möjligt för skrivaren att fungera, vilket har resulterat i att skrivaren har dött. Jag har skrivit ut det i skolan men det blev inte bra, så jag får göra om det någon annanstans. Lyxproblem och inget att gnälla över, men jag vill färdigställa nu och inte sen... jag får nässelutslag av att skjuta upp saker!