Processen, processen...

Skitblogger!!!
Försöker ladda upp film, men det blir fel hela tiden och den säger att jag ska kontakta nån administratör. Suck... jag får återkomma med film helt enkelt. Hade några korta animationer från vår film som jag tänkte visa, men teknikens under är underligt sur idag.

Arbetsprocessen har varit lång och omtumlande. Vi satte igång tankeprocessen för ganska längesedan. Hade fikamöten där vi i ett nästan direkt skede ville arbeta med gränser utefter kontraster i det sceniska, eller i uttrycket t.ex ord kontra bild.

Bajsfloden
Vi pratade först om att göra en film med egenkomponerad musik, där vi t.ex åka till reningsverket och filma en flod av bajs, tops och tamponger till harmonisk och vacker musik. Den skitiga staden, bland annat området runt andra långgatan efter en lönefredag.
Nästa träff hade vi tröttnat på film och tyckte att det var ganska avverkat redan, och kom in på Kalejdoskop

Kalejdoskop
Vi hade en idé av att dels bygga fysiska kalejdoskop med stötande ord och bilder som utgjorde de mönsterskapandebitarna. Tillexempel massa färgglada snoppar, eller Hitler.
Vi ville även animera egna kalejdoskop, men vi hade inte tid att skapa oss det tekniska kunnandet. Jag vet bara hur jag skulle kunna göra det i Flash, och det hade tagit för mycket tid och fokus från uppgiften att lära in det, kaljejdoskopstanken kändes inte helt lämnad, men vi spånade vidare och kom in på

Barnböcker
Vi ville göra en barnbok, eller barnboksformatet med bildebok, fast vara gränsöverskridande i bild och texk, men hur finansierar och trycker upp massa böcker på några veckor!?

Så vi bestämde oss för att blanda ideérna, och började prata animation istället. Måndagen efter hade vi förmånen att lyssna på exjobbarnas redovisningar, och fick som jag skrivit i tidigare inlägg tips om Monkeyjam och då föll allt på plats. Vi bestämde oss för att göra en film helt animerad. Vi har animerat lite enskillt men mycket i grupp, och vi snodde sonens lekrum och gjorde till atelje. Vi klippte och åt i vårt kök och hade en ganska strukturerad matordning, då blodsockerfall är tricky för kreativitetsprocessen.
Vi hade en Ja- attityd till det mesta i idéväg, då alla har olika gränser. Och allt användes egentilgen i mer eller mindre omfattning.

Låten vi valde att använda är frequency med rex the dog, en låt som är 6 minuter i original. Vi tyckte att det var för tittarvänligt att göra den så kort utan valde att loopa den en gång till 12 minuter. Ett projekt om kändes övermäktigt när man gjorde animationer på några sekunder, men vilja var starakre än tidsbristen. Allteftersom började lusten att gå till 18 minuter att växa, men vi valde att begränsa oss till 12 minuter.

Vi redigerade fragmentariskt, då vi inte ville ha en handling, eller en lättolkad undermening som inte fanns, utan vi ville att den skulle upplevas som opålitlig i den bemärkelse att man inte skulle veta hur lång den var, eller räkna ut ett samband i klippen.
Vi pratade en del om att bara gå över gränsen och sätta klockan i 12 minuter, eller ha rundgång i 12 minuter, men det kändes inte så kreativt att genomföra, och vi ville skapa och lära oss nya saker som vi kan ta med oss ut i klasser senare.

Jag känner att jag har målat in mig lite i ett hörn eftersom jag inte ville skriva min processbeskrivning innan presentationen, och nu är jag så urblåst i hjärnan av alla intryck från övriga grupper. Min hjärna är mentalt slut just nu, och full av andra processer och förändringar.
Shit vad bra ni är, klasskompisar!!!

Jag får se om jag kan återgå till en utförligare beskrivning senare, men slutligen har det varit ett fantastiskt arbete och jag är skitnöjd med resultatet, vägen och samarbetet!

Så, nu har jag laddat om med ett och ett halvt avsnitt av I drömmarnas trädgård, lite lek och kvällens höjdpunkt På spåret.
Kom på att jag glömt bort att nämna en avgörande inspirationskälla...

Pontus Enhörning

Jag minns inte året, men det var i slutet av nittiotalet. Jag hade varit på fest hos min kompis Kajsa på fredagen, och vaknade med en sur smak i munnen dagen efter. På den tiden var jag en relativt flitig radiolyssnare, på P3 i alla fall, och jag satte på lagom till önska med Pontus Enhörning. Om programmet var en timma eller nittio minuter kommer jag inte ihåg, men upplägget var briljant! Oavsett vilken låt som tittarna önskade så hade Pontus en orsak till att inte spela den, utan det blev Coconut women med Harry Bellafonte. Han hävdade att det brunnit i arkivet, skivorna var trasiga, stulna, oavsett så spelade han Coconut women hela programmet ut. Det va en sjuk upplevelse. Jag skrattade, svor, stressades, lugnades och irriterades om vart annat. När programmet var slut kändes det som om jag gått igenom en reningsprocess. Jag gick hem till min vän Hanna som camperade hos sin mamma, och hon såg katatonisk ut när hon öppnade i halvkoma, iklädd sin mammas rosa plyschmorgonrock och mässade med hes stämma: -coconut woman, cooocoonuut!
Pontus, åh Pontus, tack för inspirationen och resan!

I efterhand har jag funderat på hur filmen hade blivit om man hade gjort den i mindre grupper. Vilka vägar och uttryck den tagit, och kan lugnt konstatera att det var bra att vi va fem stycken som kunde leda varandra ut ur enfald.
Jag kommer defiintivt arbeta med animeringar som lärare. Dels fritt och dels efter inspirationsord. Min erfarenhet från högstadiet är att eleverna sällan får välja arbetspartners fritt, utan sätts samman efter flitig och slö, och jag tycker att animationsövningar kan passa perfekt för att arbeta i fria grupper där kreativiteten leder processen frammåt. Jag tycker att det är ojuste att tvinga tonåringar till sammarbete där den högpresterande får ännu mera ångest av att känna ansvar för en klasskompis man inte är kompis med, samtidigt som det är kränkande för den eleven som tituleras som oambitiös, och därför inte gör något för att motbevisa en vattenfast stämpel. Befria tonåringarna för tusan!