Jag har inte tryckt in min unge i en kattbur och skjutit in honom under garderoben, det måste nog sägas direkt. Jag va däremot snabb på att ta fram kameran när jag hittade honom i buren denna enda morgon då jag drog mig i sängen medan han hasade ur. Kanske gick det 35 sekunder eller så, jag blinkade yrvaket till Bolibompa och tänkte att han nog bara kollade på nätdörren som han gillar att öppna och stänga, men att minihoudini skulle pressa in sig och stänga från insidan, det trodde jag aldrig.
Killen testade sina gränser och pappan fick skruva av locket för att få ut vår lilla morgonmarodör.
Varför väljer jag då denna bild... dels för att Leonard gjorde det jag drömmer om ibland. Han tog tillfället i akt, testade sina gränser och lyckades. Ibland när jag stressar så jag spyr skulle jag vilja ha en egen floatingtank som blåste ur min hjärna på dom tusen tankarna. Där prestation, tid, planering och panering är ovälkomna och portade. Där jag kan flyta i ett tidsvakuum i vila utan att missa något viktigt, gärna varmt och trångt. Jag ville också välja en av mina gränsbilder som inte va fullt så laddad utan lite mer humoristiskt gränssättande. Och får man förresten som förälder föreviga ögonblicket innan man monterar ut dom, eller har jag gått över gränsen?
När jag va liten fanns ju såklart inte digitalkameran, utan en svart låda utan zoom och med extern blixt som va en silverkub och räckte till fyra bilder. Av den anledningen har mina föräldrar inte kort på när jag fastnade med fingret i min systers tenorflöjt, mellan min resårmadrass och stålramen, i overlocken, eller när min syster lurade Erika att stoppa huvudet i en O´boy burk av aluminium. Minnena, dom bär jag alltid med mig, eller i alla fall tills jag blivit seniliserad och gränsen mellan fiktion, historia och nutid har suddats ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar