Lukas Moodysson är ett geni!
SE FILMEN, SE FILMEN, SE FILMEN!!!
fredag 23 januari 2009
måndag 19 januari 2009
220 here I come!
Så är jag en tvåa från den ena dagen till den andra. Känns grymt bra! Har landat i processen plugg, plugg och skapande och kommer omfamna vårens utmaningar (hurra vad positiv jag är!).
Dagen gick i betyg och bedömningens tecken. Personligen tycker jag att betyg är ett onödigt ont, men... don´t do the crime if you can´t do the time.
Hittade litteraturen om bedömning på skolverkets hemsida alldeles gratis!!
Nu ska jag bara lugnt och sansat invänta CSN så jag kan förebereda färdigt inför helgens bröllop. Sista veckan som fröken Vildblomma.... snart fru Vildblomma.
fredag 16 januari 2009
Coconut woman
Coconut woman is calling out
And everyday you can hear her shout
Coconut woman is calling out
And everyday you can hear her shout
Get your coconut water, four for five
Man it's good for your daughter, four for five
Coco got a lotta iron, four for five
Make you strong like a lion, four for five A lady tell me the other day
No one can take her sweet man away
I ask her what was the mystery
She say coconut water and rice curry
You can cook it in a pot, four for five
You can serve it very hot, four for five
Coco got a lotta iron, four for five
Make you strong like a lion, four for five
Coconut woman says you'll agree
coconut make very nice candy
The thing that's best if you're feelin' glum
Is coconut water with a little rum
It could make you very tipsy, four for five
Make you feel like a gypsy, four for five
Coco got a lotta iron, four for five
Make you strong like a lion, four for five
Coconut
Coconut
Coconut
Coconut
Coconut
Processen, processen...
Skitblogger!!!
Försöker ladda upp film, men det blir fel hela tiden och den säger att jag ska kontakta nån administratör. Suck... jag får återkomma med film helt enkelt. Hade några korta animationer från vår film som jag tänkte visa, men teknikens under är underligt sur idag.
Arbetsprocessen har varit lång och omtumlande. Vi satte igång tankeprocessen för ganska längesedan. Hade fikamöten där vi i ett nästan direkt skede ville arbeta med gränser utefter kontraster i det sceniska, eller i uttrycket t.ex ord kontra bild.
Bajsfloden
Vi pratade först om att göra en film med egenkomponerad musik, där vi t.ex åka till reningsverket och filma en flod av bajs, tops och tamponger till harmonisk och vacker musik. Den skitiga staden, bland annat området runt andra långgatan efter en lönefredag.
Nästa träff hade vi tröttnat på film och tyckte att det var ganska avverkat redan, och kom in på Kalejdoskop
Kalejdoskop
Vi hade en idé av att dels bygga fysiska kalejdoskop med stötande ord och bilder som utgjorde de mönsterskapandebitarna. Tillexempel massa färgglada snoppar, eller Hitler.
Vi ville även animera egna kalejdoskop, men vi hade inte tid att skapa oss det tekniska kunnandet. Jag vet bara hur jag skulle kunna göra det i Flash, och det hade tagit för mycket tid och fokus från uppgiften att lära in det, kaljejdoskopstanken kändes inte helt lämnad, men vi spånade vidare och kom in på
Barnböcker
Vi ville göra en barnbok, eller barnboksformatet med bildebok, fast vara gränsöverskridande i bild och texk, men hur finansierar och trycker upp massa böcker på några veckor!?
Så vi bestämde oss för att blanda ideérna, och började prata animation istället. Måndagen efter hade vi förmånen att lyssna på exjobbarnas redovisningar, och fick som jag skrivit i tidigare inlägg tips om Monkeyjam och då föll allt på plats. Vi bestämde oss för att göra en film helt animerad. Vi har animerat lite enskillt men mycket i grupp, och vi snodde sonens lekrum och gjorde till atelje. Vi klippte och åt i vårt kök och hade en ganska strukturerad matordning, då blodsockerfall är tricky för kreativitetsprocessen.
Vi hade en Ja- attityd till det mesta i idéväg, då alla har olika gränser. Och allt användes egentilgen i mer eller mindre omfattning.
Låten vi valde att använda är frequency med rex the dog, en låt som är 6 minuter i original. Vi tyckte att det var för tittarvänligt att göra den så kort utan valde att loopa den en gång till 12 minuter. Ett projekt om kändes övermäktigt när man gjorde animationer på några sekunder, men vilja var starakre än tidsbristen. Allteftersom började lusten att gå till 18 minuter att växa, men vi valde att begränsa oss till 12 minuter.
Vi redigerade fragmentariskt, då vi inte ville ha en handling, eller en lättolkad undermening som inte fanns, utan vi ville att den skulle upplevas som opålitlig i den bemärkelse att man inte skulle veta hur lång den var, eller räkna ut ett samband i klippen.
Vi pratade en del om att bara gå över gränsen och sätta klockan i 12 minuter, eller ha rundgång i 12 minuter, men det kändes inte så kreativt att genomföra, och vi ville skapa och lära oss nya saker som vi kan ta med oss ut i klasser senare.
Jag känner att jag har målat in mig lite i ett hörn eftersom jag inte ville skriva min processbeskrivning innan presentationen, och nu är jag så urblåst i hjärnan av alla intryck från övriga grupper. Min hjärna är mentalt slut just nu, och full av andra processer och förändringar.
Shit vad bra ni är, klasskompisar!!!
Jag får se om jag kan återgå till en utförligare beskrivning senare, men slutligen har det varit ett fantastiskt arbete och jag är skitnöjd med resultatet, vägen och samarbetet!
Så, nu har jag laddat om med ett och ett halvt avsnitt av I drömmarnas trädgård, lite lek och kvällens höjdpunkt På spåret.
Kom på att jag glömt bort att nämna en avgörande inspirationskälla...
Pontus Enhörning
Jag minns inte året, men det var i slutet av nittiotalet. Jag hade varit på fest hos min kompis Kajsa på fredagen, och vaknade med en sur smak i munnen dagen efter. På den tiden var jag en relativt flitig radiolyssnare, på P3 i alla fall, och jag satte på lagom till önska med Pontus Enhörning. Om programmet var en timma eller nittio minuter kommer jag inte ihåg, men upplägget var briljant! Oavsett vilken låt som tittarna önskade så hade Pontus en orsak till att inte spela den, utan det blev Coconut women med Harry Bellafonte. Han hävdade att det brunnit i arkivet, skivorna var trasiga, stulna, oavsett så spelade han Coconut women hela programmet ut. Det va en sjuk upplevelse. Jag skrattade, svor, stressades, lugnades och irriterades om vart annat. När programmet var slut kändes det som om jag gått igenom en reningsprocess. Jag gick hem till min vän Hanna som camperade hos sin mamma, och hon såg katatonisk ut när hon öppnade i halvkoma, iklädd sin mammas rosa plyschmorgonrock och mässade med hes stämma: -coconut woman, cooocoonuut!
Pontus, åh Pontus, tack för inspirationen och resan!
I efterhand har jag funderat på hur filmen hade blivit om man hade gjort den i mindre grupper. Vilka vägar och uttryck den tagit, och kan lugnt konstatera att det var bra att vi va fem stycken som kunde leda varandra ut ur enfald.
Jag kommer defiintivt arbeta med animeringar som lärare. Dels fritt och dels efter inspirationsord. Min erfarenhet från högstadiet är att eleverna sällan får välja arbetspartners fritt, utan sätts samman efter flitig och slö, och jag tycker att animationsövningar kan passa perfekt för att arbeta i fria grupper där kreativiteten leder processen frammåt. Jag tycker att det är ojuste att tvinga tonåringar till sammarbete där den högpresterande får ännu mera ångest av att känna ansvar för en klasskompis man inte är kompis med, samtidigt som det är kränkande för den eleven som tituleras som oambitiös, och därför inte gör något för att motbevisa en vattenfast stämpel. Befria tonåringarna för tusan!
Försöker ladda upp film, men det blir fel hela tiden och den säger att jag ska kontakta nån administratör. Suck... jag får återkomma med film helt enkelt. Hade några korta animationer från vår film som jag tänkte visa, men teknikens under är underligt sur idag.
Arbetsprocessen har varit lång och omtumlande. Vi satte igång tankeprocessen för ganska längesedan. Hade fikamöten där vi i ett nästan direkt skede ville arbeta med gränser utefter kontraster i det sceniska, eller i uttrycket t.ex ord kontra bild.
Bajsfloden
Vi pratade först om att göra en film med egenkomponerad musik, där vi t.ex åka till reningsverket och filma en flod av bajs, tops och tamponger till harmonisk och vacker musik. Den skitiga staden, bland annat området runt andra långgatan efter en lönefredag.
Nästa träff hade vi tröttnat på film och tyckte att det var ganska avverkat redan, och kom in på Kalejdoskop
Kalejdoskop
Vi hade en idé av att dels bygga fysiska kalejdoskop med stötande ord och bilder som utgjorde de mönsterskapandebitarna. Tillexempel massa färgglada snoppar, eller Hitler.
Vi ville även animera egna kalejdoskop, men vi hade inte tid att skapa oss det tekniska kunnandet. Jag vet bara hur jag skulle kunna göra det i Flash, och det hade tagit för mycket tid och fokus från uppgiften att lära in det, kaljejdoskopstanken kändes inte helt lämnad, men vi spånade vidare och kom in på
Barnböcker
Vi ville göra en barnbok, eller barnboksformatet med bildebok, fast vara gränsöverskridande i bild och texk, men hur finansierar och trycker upp massa böcker på några veckor!?
Så vi bestämde oss för att blanda ideérna, och började prata animation istället. Måndagen efter hade vi förmånen att lyssna på exjobbarnas redovisningar, och fick som jag skrivit i tidigare inlägg tips om Monkeyjam och då föll allt på plats. Vi bestämde oss för att göra en film helt animerad. Vi har animerat lite enskillt men mycket i grupp, och vi snodde sonens lekrum och gjorde till atelje. Vi klippte och åt i vårt kök och hade en ganska strukturerad matordning, då blodsockerfall är tricky för kreativitetsprocessen.
Vi hade en Ja- attityd till det mesta i idéväg, då alla har olika gränser. Och allt användes egentilgen i mer eller mindre omfattning.
Låten vi valde att använda är frequency med rex the dog, en låt som är 6 minuter i original. Vi tyckte att det var för tittarvänligt att göra den så kort utan valde att loopa den en gång till 12 minuter. Ett projekt om kändes övermäktigt när man gjorde animationer på några sekunder, men vilja var starakre än tidsbristen. Allteftersom började lusten att gå till 18 minuter att växa, men vi valde att begränsa oss till 12 minuter.
Vi redigerade fragmentariskt, då vi inte ville ha en handling, eller en lättolkad undermening som inte fanns, utan vi ville att den skulle upplevas som opålitlig i den bemärkelse att man inte skulle veta hur lång den var, eller räkna ut ett samband i klippen.
Vi pratade en del om att bara gå över gränsen och sätta klockan i 12 minuter, eller ha rundgång i 12 minuter, men det kändes inte så kreativt att genomföra, och vi ville skapa och lära oss nya saker som vi kan ta med oss ut i klasser senare.
Jag känner att jag har målat in mig lite i ett hörn eftersom jag inte ville skriva min processbeskrivning innan presentationen, och nu är jag så urblåst i hjärnan av alla intryck från övriga grupper. Min hjärna är mentalt slut just nu, och full av andra processer och förändringar.
Shit vad bra ni är, klasskompisar!!!
Jag får se om jag kan återgå till en utförligare beskrivning senare, men slutligen har det varit ett fantastiskt arbete och jag är skitnöjd med resultatet, vägen och samarbetet!
Så, nu har jag laddat om med ett och ett halvt avsnitt av I drömmarnas trädgård, lite lek och kvällens höjdpunkt På spåret.
Kom på att jag glömt bort att nämna en avgörande inspirationskälla...
Pontus Enhörning
Jag minns inte året, men det var i slutet av nittiotalet. Jag hade varit på fest hos min kompis Kajsa på fredagen, och vaknade med en sur smak i munnen dagen efter. På den tiden var jag en relativt flitig radiolyssnare, på P3 i alla fall, och jag satte på lagom till önska med Pontus Enhörning. Om programmet var en timma eller nittio minuter kommer jag inte ihåg, men upplägget var briljant! Oavsett vilken låt som tittarna önskade så hade Pontus en orsak till att inte spela den, utan det blev Coconut women med Harry Bellafonte. Han hävdade att det brunnit i arkivet, skivorna var trasiga, stulna, oavsett så spelade han Coconut women hela programmet ut. Det va en sjuk upplevelse. Jag skrattade, svor, stressades, lugnades och irriterades om vart annat. När programmet var slut kändes det som om jag gått igenom en reningsprocess. Jag gick hem till min vän Hanna som camperade hos sin mamma, och hon såg katatonisk ut när hon öppnade i halvkoma, iklädd sin mammas rosa plyschmorgonrock och mässade med hes stämma: -coconut woman, cooocoonuut!
Pontus, åh Pontus, tack för inspirationen och resan!
I efterhand har jag funderat på hur filmen hade blivit om man hade gjort den i mindre grupper. Vilka vägar och uttryck den tagit, och kan lugnt konstatera att det var bra att vi va fem stycken som kunde leda varandra ut ur enfald.
Jag kommer defiintivt arbeta med animeringar som lärare. Dels fritt och dels efter inspirationsord. Min erfarenhet från högstadiet är att eleverna sällan får välja arbetspartners fritt, utan sätts samman efter flitig och slö, och jag tycker att animationsövningar kan passa perfekt för att arbeta i fria grupper där kreativiteten leder processen frammåt. Jag tycker att det är ojuste att tvinga tonåringar till sammarbete där den högpresterande får ännu mera ångest av att känna ansvar för en klasskompis man inte är kompis med, samtidigt som det är kränkande för den eleven som tituleras som oambitiös, och därför inte gör något för att motbevisa en vattenfast stämpel. Befria tonåringarna för tusan!
tisdag 13 januari 2009
Jag vill ha en egen måne...
Jag har inte tryckt in min unge i en kattbur och skjutit in honom under garderoben, det måste nog sägas direkt. Jag va däremot snabb på att ta fram kameran när jag hittade honom i buren denna enda morgon då jag drog mig i sängen medan han hasade ur. Kanske gick det 35 sekunder eller så, jag blinkade yrvaket till Bolibompa och tänkte att han nog bara kollade på nätdörren som han gillar att öppna och stänga, men att minihoudini skulle pressa in sig och stänga från insidan, det trodde jag aldrig.
Killen testade sina gränser och pappan fick skruva av locket för att få ut vår lilla morgonmarodör.
Varför väljer jag då denna bild... dels för att Leonard gjorde det jag drömmer om ibland. Han tog tillfället i akt, testade sina gränser och lyckades. Ibland när jag stressar så jag spyr skulle jag vilja ha en egen floatingtank som blåste ur min hjärna på dom tusen tankarna. Där prestation, tid, planering och panering är ovälkomna och portade. Där jag kan flyta i ett tidsvakuum i vila utan att missa något viktigt, gärna varmt och trångt. Jag ville också välja en av mina gränsbilder som inte va fullt så laddad utan lite mer humoristiskt gränssättande. Och får man förresten som förälder föreviga ögonblicket innan man monterar ut dom, eller har jag gått över gränsen?
När jag va liten fanns ju såklart inte digitalkameran, utan en svart låda utan zoom och med extern blixt som va en silverkub och räckte till fyra bilder. Av den anledningen har mina föräldrar inte kort på när jag fastnade med fingret i min systers tenorflöjt, mellan min resårmadrass och stålramen, i overlocken, eller när min syster lurade Erika att stoppa huvudet i en O´boy burk av aluminium. Minnena, dom bär jag alltid med mig, eller i alla fall tills jag blivit seniliserad och gränsen mellan fiktion, historia och nutid har suddats ut.
Jingel bells
I år va Bono, Geldoff och grabbarna lediga från välgörenheten, så barnen svalt och föräldrarna avled i kolera och AIDS. Själv skänkte jag en liten julpeng och åt så jag sprack.
Kan vi inte fördela om resurserna nu så det slipper gå så illa för mänskligheten. Jag orkar inte med vetskapen att barn svälter till döds medans vi kastar bort ton och åter ton med prima mat, att EU prisdumpar drivhusodlade grönsaker för att konkurrera ut de lokala odlarna, att porrindustrin omsätter så mycket pengar att världssvälten kunde lösas imorgon om pengarna prioriterades där istället.
Hunger gör ont och gränsen mellan mitt barn och andras ungar är hårfin.
Feed the world!
Hednisk hobbyimamism
Sen tornen föll har "omvärldens" fobi, förakt och analys av islam slagit i taket.
Alla ska spekulera över burkas, burkinis, slöjor och sjaletter. Förutfattade meningar stöts och blöts och jag undrar om nån ställer frågor om vad en rabbi har för kalsonger? Eller om påven har linne under skjortan.
Som familjemedlem till flera muslimer är jag spytrött på att behöva tolka skriften åt tjötrövar som tagit fasta på fabricerad religionsvetenskap som nån borgelig krönikör lagt grund till i Expressen .
Vart går gränsen för hur mycket vi kan hänga ut en grupp trosutövare? Varför måste dom stå till svars i alla lägen och för allting, för att inte direkt pekas ut som separatisktiska talibaner.
Jag irriterar mig på mobben som behandlar alla troende kvinnor som klippdockor. Slöja på, slöja av, slöja på, slöja av. Låt alla kvinnor välja slöja eller burka valfritt, jag vet att jag gjorde det i gymnasiet när jag sminkade mig i en halvtimma innan jag gick ut. En korrekt Max Factor- Burka a ´la I-världen.
Jag motsätter mig starkt ALLA former av kvinnoförtyck, och mansförtryck och barnförtryck. Och då vi i Svea rike är oskyldiga till motsatsen är bevisad så kan vi väll sluta att ställa alla religionsutövare till svars för allting och alltid.
På 80-talet drev Sivert Öholm och gubbväldet en häxjakt på hårdrocken, löpen skrek ut sina skräckhistorier om korsfästa hundvalpar och Ozzy Osbourne åt fladdermöss till frukost, allt i satans namn....
nu fördriver vi kvinnor som badar i tröja och brallor. Sweet lord, if you´re out there, SAVE OUR SOULS!!!
Och om du gör det, glöm inte mig, trots att jag är en icketroende hedning som stod längst fram på Black Sabbath.
Ful i munnen!
När jag gick i sjuan, eller om det var åttan, utbrast min biologifröken Maud - Det är hemskt att det kommer så mycket fult ur munnen på en så söt flicka!
Hon agerade rastvakt och hade stått bakom mig i matkön ett tag, och helt enkelt hört nog.
Snart tjugo år senare är jag mindre söt och mer "ful i munnen", och jag antar att jag måste lägga in mig akut på rehab för att rensa mitt register inför kommande arbete och föräldraroll. Men vad tusan är ett fult ord egentligen, och för vem?
När jag umgås med högstadieungdomar förfaras jag över att de använder könsord, hora och bög som skällsord. Det tycker inte jag är okej!
Men nog har det slunkit ut ett synonym för manligt kissverktyg ur munnen på mig vid tillfällen då jag slagit i stortån ordentligt. Jag använder alltså vissa av uttrycken som jag tycker illa om att andra använder.....okonsekvent, I am.
Nu är jag då mamma till ett litet pojkebarn, som snart kommer vilja veta vad det är han kissar med, och jag kallar den för snopp och har inga betänkligheter med det. Men vad tusan har jag själv!?! Jag är inte alls bekväm med ordet snippa, det känns som en blandning mellan en båt och en surkärring. "En snipig jävel". Men framstjärt, som singnalerar att det handlar om ett skithål som sitter framtill, eller en mutta, kissemurra......AAARGHH!!
Vad tusan ska man säga när man är ful i munnen och obekväm med de rumsrena termerna. Kan jag helt enkelt överlåta det på förskolelärarna?, så får dom lära Leonard att säga snippa, och så får jag sen ta hand om alla komplexa tonåringar som kallar sin ovän för hora. Eller ska man kanske själv ta ansvar för sitt eget och sina ungars språkbruk.
Jag ska ha vadderade raggsockar på mig i fortsättningen och aldrig kolla på fotboll så Leonard hör, och så får jag hoppas att samhället i stort kan tolerera att jag säger fan, jävlar och helvete mellan varven. För ibland är det helt enkelt bara så in i helvete gott med popcorn så att det måste betonas ordentligt!
söndag 11 januari 2009
Oppose
Vart går gränsen? Världen spyr ur sig våld, och det starkaste motståndet når de vapenlösa, värnlösa men övertygade. I Palestina, Kaschmir, Burma våldtas och slaktas folket med svenskproducerade vapen mot knytnävar och sten.
Trots detta dör aldrig folkrörelsen, motståndet står sig starkt, de knutna nävarna hålls högre än missilerna och klusterregnet.
Men vart fan går gränsen? Vilket annat land hade haft rätten att utrota familjer än Israel? Och hur fan kan världen ta jullov och vänta tills efter trettondagen med att "medla"? Vi stryker dom jävlarna medhårs med gott samvete och en vegetarisk korv från Hälsans kök i andra näven. En god vegetarisk delikatess med palestinskt blod inbakat i sojasmeten.
Jag bojkottar, gör det ni oxå!! Gränsen är nådd för längesen!
lördag 3 januari 2009
Snoppar, giftfria kritor och modellera
Efter en kort natt av hosta och idoga försök att sova sittandes blev jag uppdragen ur sängen av min utvilade och morgonpigga son.
Likt den goda moder jag försöker vara så masade jag mig upp och satte mig tillrätta i soffan med en kopp te och dagens GP, för som tur är vill Leonard bara ha sällskap när han dricker välling och kollar på Bollibompa (jag älskar dig Barnkanalen!!). Efter några timmars bus, bad och blöjbyten granskade jag del 3 i hopp om att hitta tips på aktivitet för dagen. På sidan 83 fanns en färgglad annons med orange rubrik:
Res till barriärrevet, regnskogen och en annan planet i helgen. Från 95:-
Som hittat, tänkte jag, Universeum it is!!
Läste vidare till Program för helgen:
11.30 vandring i polarlandskapet
12.00 polar kids quiz i akvariehallen
12.30 möt anakondan
13.00 glasstillverkning utan is
13.30 magic planet
14.00 bygg en igloo
14.30 kyliga djur
15.00 glasstillverkning utan is
15.30 gissa snoppen
16.00 vågar du klappa?
????
Ska jag betala från 95:- för att låta min 1,5 åring gissa och klappa snoppen??
Undrar om farbror Barbro ligger bakom eventet!?
Efter ingen övervägning alls stannade vi hemma och hängde istället, det blåste nordanvind och vi har inte tröttnat på julklapparna riktigt än. Sen fick vi löfte om fikabesök, och det lockade mer än anakondor och snoppklapp. Leonard ägnade eftermiddagen åt att sova och rita med sina nya kritor på nya träspisen, katterna, mig och ett stort block.
Själv gjorde jag figurer i modellera, mest Rut, som jag har vidare planer för.
Och nu väntar fika med köttbullsmackor, pepparkakor och clementin. Vad mer kan man begära av en lördag!
Likt den goda moder jag försöker vara så masade jag mig upp och satte mig tillrätta i soffan med en kopp te och dagens GP, för som tur är vill Leonard bara ha sällskap när han dricker välling och kollar på Bollibompa (jag älskar dig Barnkanalen!!). Efter några timmars bus, bad och blöjbyten granskade jag del 3 i hopp om att hitta tips på aktivitet för dagen. På sidan 83 fanns en färgglad annons med orange rubrik:
Res till barriärrevet, regnskogen och en annan planet i helgen. Från 95:-
Som hittat, tänkte jag, Universeum it is!!
Läste vidare till Program för helgen:
11.30 vandring i polarlandskapet
12.00 polar kids quiz i akvariehallen
12.30 möt anakondan
13.00 glasstillverkning utan is
13.30 magic planet
14.00 bygg en igloo
14.30 kyliga djur
15.00 glasstillverkning utan is
15.30 gissa snoppen
16.00 vågar du klappa?
????
Ska jag betala från 95:- för att låta min 1,5 åring gissa och klappa snoppen??
Undrar om farbror Barbro ligger bakom eventet!?
Efter ingen övervägning alls stannade vi hemma och hängde istället, det blåste nordanvind och vi har inte tröttnat på julklapparna riktigt än. Sen fick vi löfte om fikabesök, och det lockade mer än anakondor och snoppklapp. Leonard ägnade eftermiddagen åt att sova och rita med sina nya kritor på nya träspisen, katterna, mig och ett stort block.
Själv gjorde jag figurer i modellera, mest Rut, som jag har vidare planer för.
Och nu väntar fika med köttbullsmackor, pepparkakor och clementin. Vad mer kan man begära av en lördag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)