Det va en hård ton som spred sig genom BoF-salen i onsdags. En ton som jag inte tyckte va där på tisdagen. Avsaknad av relevans och struktur. Istället sköts det från höften.
Det handlar helt uppriktigt inte om att jag inte kan ta dålig kritik, det kan jag, om den är konstruktiv och kan ge mig något konkret att tänka på eller förändra. Eller inte förändra. Jag tyckte det handlade om helt annat.
Jag va hemma med sjuk son i torsdags och missade tyvärr allas redovisningar den dagen. Förlåt för det! Jag hade velat vara där! Jag pratade med många i klassen efter torsdagen (smet ner på after work på eftermiddagen när mannen kommit hem och prinskorven sov eftermiddag). Jag hörde att man pratat i klassrummet om redovisningarna, och återigen, jag hade velat vara där. Som jag tolkade det så hade torsdagens redovisningsklimat varit likt tisdagens.
Så varför skiljde sig onsdagen så mot tisdag och torsdag??
Jag tror att vi hade behövt tydligare struktur. Vem opponerar, på vad? Vem är samtalsledare och bryter när någon ställer samma fråga för femte gången? Kanske behöver fönstrena öppnas ibland så lite irritation och konstnärlig glöd vädras ut, får ny luft.
Det fanns flera tillfällen i onsdags när jag tyckte att det fick gå lite för långt. Det petades i petitesser och jag tyckte flera gånger synd om de som stod och redovisade.
Jag kände mig osäker efter min. Jag saknade konstruktiv kritik, vad va bra, dåligt, sämre? Hur fångar jag publiken? Talar inför grupp? Når jag fram?
Jag tyckte att jag avgränsade mig under min redovisning för att göra klart vad som gällde. Jag är i stort nöjd med min insats som redovisare, och som klasskamrat. Jag hoppas att jag inte klampande någon på tårna med mina inlägg. Jag är stolt över alla i klassen som jag såg.
Ribban låg högt över havet!
När jag va på förra treornas redovisningar så gick jag efter ett tag för jag kände mig ointresserad och blev inte inspirerad alls. Däremot hade de tydligare struktur för redovisning med en opponent i klassen. Vet inte om det är att föredra men det va mindre rörigt.
Av vår klass blev jag bara inspirerad!
Jag hade velat ha ett seminariegruppsmöte/träff efter redovisningarna, för att utvärdera. Jag litar på gruppens omdöme om mitt arbete och mig och jag skulle vilja att vi gav varandra feedback, gärna med vår handledare. Konstruktiv kritik. Jag vill bli bättre, jag vill veta hur jag kan bli bättre!
Om mitt projekt i korthet:
Jag hittade min plats några dagar innan vi fick projektet.
Av en slump, i jakt på en plats med ett tydligt syfte, en lekplats så hittade istället en tom plats med bortplockat syfte. För mig liknade det en hemlig trädgård, en ödetomt mitt i min stad, i min stadskärna.
Jag flyttade till Linnestaden för åtta år sedan, och känner ofta att det råder en tomhet, och en ensamhet i stadsdelen. Jag kan sakna utanförskapets gemenskap som jag upplevde i Biskopsgården som jag flyttade ifrån.
Jag kände med detta projekt att jag ville skapa en plats som man kan vara på utan att ha ett syfte. Jag ville göra en plats som har ett syfte som man kan ta del av, eller bara få vara på utan barn som skall leka, hundar som skall rastas eller kompisgäng som skall spela kubb.
Jag vill, och behöver få vara utan anledning, Jag vill att man skall slippa känna sig ensam i det offentliga rummet även om man saknar sällskap eller syfte. En plats där man tillåts att vara, reflektera och andas.
Ett andrum.
I början av termin ett så gjorde jag en tolkning och byggde en modell av ett Andrum, här fann jag ett andrum.
Jag har utgått från James Redfields bok, Den nionde insikten, och tagit hans 9 insikter till min plats och placerat dem där. Tillräckligt synliga för att hitta om man vill, tillräckligt dolda för att ignoreras.
Jag har gjort ett interaktivt verktyg i Flash för att ytterligare öka tillgängligheten till min plats, så att den kan vara tillgänglig oavsett vart man befinner sig.
Vad tar jag med mig in i min framtiden, ur ett lärandeperspektiv:
Jag gillar ju att arbeta tematiskt och tycker att det passar utmärkt i grundskola, såväl som gymnasie och eftergymnasialt. Det tar jag med mig.
Jag tycker att det är en bra uppgift, jag tycker att det är bra ur flera aspekter.
-Denna uppgift förstärker utövarens identitet. Vem är jag, vad vill jag, vad tycker jag om, inte?!
-Den förankrar utövaren i nuet, i plats och i samtiden. Bra! Där behöver vi vara!
-Den ger en känska av tillhörighet. Min plats, min stad, min värld. Jag hör till!
-Hållbar utveckling! Att förankra till naturen, platsers vara och återvinning av svunna terratorier. Det som rasat kan byggas upp, om. fyllas på och kännas av.
-Möjligheten att växa
- Samarbete stärker jaget, viet, osset. Vi har varit en trogen skara som funnits till för varandra, influerat, inspirerat, konstruerat och kritiserat. Vi har ätit gröt ur samma kastrull, helt enkelt.
-Behovet av struktur. En klass redovisar under tre dagar. Alla under samma lupp!
- och massa mer... det ska bara sjunka in!
Nu skall det bli skönt att gå vidare. Jag lägger nog inte min CD-ROM i kranen, för jag är faktiskt jävligt nöjd och står för det jag har gjort. Jag gjorde ingen power point. Jag ser inte ner på power point, men jag gjorde ingen. Teknik är svårredovisat och andlighet är oerhört kontroversiellt, konstigt nog. Men jag vill vårda mig mentalt, och andra. Och nu ska jag släppa detta som en ballong mot himlen och ta mig an nästa projekt.
Treenighet, tre gåvor till den nyfödda Jesus, bokens tre religioner, "alla goda ting är tre", myten om att dödsfall inom äldrevård alltid kommer i tre, tre kameravinklar för att illustrera en träff. 3 är ett självklart tal, en talande siffra.
Jag skall inte fokusera på min egen uppfattning om andlighet i detta projekt, utan tänker kanske att jag ska intervjua andra om vad andlighet är för dem, och sen göra en målning, installation, skulptur av mina tolkningar, upplevelser av det. Så känns det nu ialla fall. Fast idag är jag upptagen av att fokusera på mina skator.