Konsollkärlek

Ingen som har tagit sig an World of Warcraft kan säga att det är dumma ungar som sitter och häckar framför datorn. Jag vill snarare påstå att det handlar om en generation helt fenomenala mångsysslare, för det tar fan andan ur mig att spela.
Jag har tusen uppdrag, de flesta fattar jag ingenting av, jag vet inte vart jag ska, vart jag är, vem jag är eller varför. Jag slaktar skorpioner, plockar kaktusäpplen, går i nästrid med vildsvin, springer med meddelanden och är helt slut.


Mitt första spel var Jungle Adventure Woodman, det håller än och jag behöver inte riskera att komma bort någonstans. Jag fick det i julklapp på tidiga 80-talet. Min syster fick Donkey Kong med dubbelskärm. Vi satt som ljus i bilen och spelade alla 40 milen från mormor när vi skulle hem i mellandagarna.
Jag vågar inte svära på att jag blivit smartare eller med stresstålig av Woodman, men rackarns vad high tech jag kände mig!

Sen kom Super Mario in i mitt liv, en livslång romans. Konsollkärlek.
Som yngst av tre, så var jag även sista barnet att flytta ur huset. Jag var 16 år och hade spenderat sommaren med kompisar och ett 8-bitars och ett Supernintendo. Sista kvällen hemma hos föräldrarna hade jag inga större (mindre) planer än att låta rörmokarna nita svampar, och min käre far, lite sentimental som man blir när lillan ska flytta, ville att jag skulle sitta i vardagsrummet på deras våning och spela. Vanligtvis var alla produkter av märket Nintendo förpassade till källarplanet där jag hade mitt rum, och mitt tv-rum. Men denna sista kväll sket pappa i Sportnytt, och satt blank i ögonen i den blå hörnsoffan och tittade när jag spelade Super Mario, timma efter timma.

Jag kommer försöka att alltid visa vördnad för spelandet, även om jag inte förstår det. Själv behöver jag en konsoll och nån färglad figur för att behålla intresset. Jag vill ha få valmöjligheter, och om mina liv tar slut vill jag få möjligheten att börja om från banans början eller från en save mitt i. Inga konstigheter, inga gåtor, ingen Lara Croft, inga zombies och inget Grand theft auto.

Vad har jag således lärt mig av veckans uppdrag, bortsett från att slakta kräk med en trästav?

Jag har utforskat chattosfären, och lärt mig språket. Jag kommer nog använda mig av det minimalt, men det är trevligt att förstå vad folk menar. Och eftersom eleverna jag träffar när jag jobbar sitter med MSN på mobilerna och dissar vokaler så är det nog av största värde att jag kan deras ordlista. Nu får jag bara se till att minnas vad jag lärt mig, och se till att lära mig mer.

World of Warcraft, jag ligger nog inte i riskzonen för att bli en missbrukare, jag kommer nog spela mina tio dagar, mer eller mindre, men sen är jag nöjd. Har ett ospelat Ratchet & Clank som lockar mer än vad mitt troll med betar någonsin kommer att göra. Men jag förstår lite mer av själva hypen. Jag har kompisar som har varit på snowboardsemester i Åre med sina engelska WoW-polare. Dom bokade resan innan dom ens mött, för dom kände ju varandra genom spelet.
Jag har inte skaffat mig vänner för livet under veckan, men jag ska inte fnissa åt att andra träffas på sätt som är nya för mig.
För att bli den dialogiska läraren jag vill vara, så är det nödvändigt att jag har bättre koll på de former för umgänge som råder. Jag skulle önska att det hette nåt annat än lärare. Det ligger så mycket gammal skit i det ordet på något sätt. Fast namnbyten brukar inte göra den stora skillnaden ändå. I äldrevården torkar man skit och diskar disk oavsett om man kallas vårdbiträde, hemtjänstassistent eller hemvårdare och som lärare snackar man skit oavsett om man kallas utbildare, pedagog eller fröken, LR?