Den första insikten:
Den kritiska massan - En ny andlig medvetenhet växer fram bland människorna, frambragt av en stor skara individer som betraktar livet som en period av andlig utveckling där oförklariga sammanträffanden leder oss vidare på färden.

Den andra insikten:
Det längre nuet - ett uppvaknande till en ny och mera fllständig världsbild efterträder femhundra års koncentration på jordiska ting, överlevnad och komfort. Den tekniska utvecklingen var ett viktigt steg, men vår nya medvetenhet om sammanträffanden i vårt liv gör oss öppna för den verkliga avsikten med vårt livpå den här planeten och universums rätta natur.

Den tredje insikten:
En fråga om energi - Vi upplever att vårt universum inte är materiellt, utan består av dynamisk energi. Allt omkring oss har ett energifält som vi kan känna och ana. Dessutom kan vi människor genom total koncentration projicera vår energi åt ett visst, bestämt håll (där uppmärksamheten är, dit flödar också energin ), påverka andra energifält och öka antalet sammanträffanden i våra liv.

Jag använder James Redfields triologi om insikter som grundlitteratur och verktyg för mitt arbete. Dels för att jag är intresserad av hur de lyfter mitt seende och mitt gestaltningsarbete, dels för att erbjuda ett lärande, eller en pedagogisk process för de som följer mig under arbetets gång. Det är ett intressant tänkande som lyfts av många och som är alltid så aktuellt i en värld som är ett myllrande nätverk av energispel och kommunikation. Jag försöker lägga tid till att höra och se det som inte är lika synligt som statusuppdateringar på facebook och sms, gp eller nyhetsmorgon. Jag försöker utgå från att mitt no-space skall kunna tala eller tystna för oss som befinner oss där.

Under årets kulturkalas länkade Mandana Moghaddam en brunn mellan Brunnsparken och Seoul i Sydkorea. Jag vill göra en länkad plats, men utan teknik, där man kan vara utan anspråk, fast som man får ta i anspråk. Ett andrum igen, fast i annan tappning.

Ödetomten

När jag va liten bodde jag på landet. Vårt hus va en enorm och muterad huskropp som från början varit ett hus, som sen fick utbyggnationer åt flera håll och blev en syfabrik, som senare stötte på lågkonjunktion, utrymdes och blev min familjs bostadshus. I mitt hem kunde man hitta gott om no-space, och inbetween-spaces. Mitt hus hade ingen gatuadress, utan huset hette Lillhaga och följdes av ett boxnummer. Lilla landet där vi bodde va för familjen nytt, vi hade ingen anknytning dit annat än att förädrarna kände en familj där. Allt handlade om familjer och släkter, gårdar och boxnummer. Men det fanns tillväxt, kanske främst i form av släkter som växte över gårdarnas staket, men det lades grund för nya gator, med gatunamn och nummer. Mina föräldrars vänner bodde på Nybyggarvägen. På Nybbyggarvägen fanns nio hus och en ödetomt. Ödetomten va helig, det va en allmänning. Nu bestod hålan Älmestad av inget annat än ödemark och outforskade områden, men av någon anledning så va Ödetomten tuffast. Alla fick vara där, det va ingens och fast det va en ganska ful och fattig plätt så va det vår. Vi lekte en del i en övergiven jordkällare också, men det blev snabbt gjort. Mörker och rutten luft är bara spännande en stund.

Där jag bor idag så har jag inte bara gatunamn och nummer, utan lägenhetsnummer och grannar över under och åt sidorna, bara några decimeter bort. Jag är nöjd med det och hade aldrig velat flytta ut i urskogen, men jag kan sakna ödetomten ibland. Ett ingemansland som inte kväver med interiör som många parker och publika platser gör. Jag är mer medveten om det offentliga rummet som plats efter att ha blivit förälder, mitt barn vill inte vara inne så mycket så jag är i händerna på statsbyggnadskontoret och parkförvaltningen, och det finns lite att önska ibland.

Jag har hittat min plats där jag skall vara under gestaltningen, en plats som är lämnad åt sitt öde, som säkert har en plan på sitt huvud, men som är öde nu, och jag ska inta den. Min hemliga trädgård mitt i stan. Min ödetomt.

Veckans externa länk: Nospace Gallery

Mycket bra lektion/seminarie med Tarja idag! Fantastiskt att använda Den farliga resan av Tove Jansson som grund för analys!! Jag älskar Tove och hennes världar och figurer. Jag älskar det så mycket att hon finns i alla mina rum både själsligt och i mitt hem. Våra bröllopsinbjudningar var hämtade ur Vem kan trösta knyttet. Jag sover alltid på mitt ljusblå örngott med tecknade Tove-figurer på. Jag har servisen, en samling som inte slutar växa, jag har tavlor på väggarna. Efter genomgång av gruppernas resultat av analys talade Tarja om andra elevers sexuella tolkning av berättelsen. Fy fan för Freud och sex och könifiering. Jag vill inte se pillesnoppar i hattifnattarna eller skrev i grottorna. Jag blev nog på allvar illa berörd känns det som.

Nu har jag hittat till min trygga plats och tagit på mig en varm och färgglad Marimekkoklänning och sitter omhuldad av muminvänner och jag tänker inte se sex i en enda Sniff!

För den som vill veta mer om Tove kan jag rekomendera att man läser Anteckningar från en ö, en självbiografisk bok illustrerad av hennes kärlek Tuulikki Pietilä och som handlar om ön där de spenderade 20 somrar, jag ska läsa om den, och även Bildhuggarens dotter i vilken hon beskriver sin uppväxt.

I övrigt föddes hon 1914 och inget annat, och dog 2001.
Nu ska jag lyssna på den fantastiska Höstvisa och tänka på livet och dricka te ur muminmugg utan sexuella undertoner!

Titta och fylls av kärlek och kamp!

Jag har tänkt så mycket på reklam över helgen. Jag fastnade lite i fredagens diskussion om reklam, och jag har försökt analysera hur jag påverkas och hur det påverkade mig förut.

Jag minns när jag önskade att det skulle bli reklam i public service utbudet när jag va 12 år, för då va reklam för mig ett sätt att se musikvideos. Vi hade bara SVT så jag hade ett musikprogram att se i veckan, och då kändes det så lyxigt att vara hos Marielles morfar som hade kabeltv med reklam OCH MTV OCH Superchanel!!
Reklamen va hitlåtar, året va 1988 och Robin Becks -First Love va allt och Coca Cola hade fattat!
Jag vet inte om jag drack mer läsk av det för jag va under en begränsad budget, men bra va det!
Det va även mycket mer reklam för "raka av håret-produkter", jag rakade benen så det blödde och förfasades över att min mamma och min syster lät det bero.
-TÄNK OM NÅGON SER ERA ARMHÅLOR; DÅ DÖÖÖÖR JAG!!!!!
Nu är jag där de är, så det kanske är därför de inte fångar min uppmärksamhet.
Jag bestämde mig i alla fall idag för att raka benen för att se om jag kunde få den silkeslena känslan och letade fram en rakhyvel ur verktygsskåpet.
När jag satt i badet och väntade på att den silkeslena känslan skulle infinna sig och mitt liv skulle ta en annan riktning så insåg jag istället att jag hade skapat en postmodernistisk installation som dessutom va en appropriation på Un chien andalou.
Jag satt i ett kar med vatten och istället för badskum så va det benhår som skvallpade runt och drog jag armen igenom det såg jag ut som en apa från armbågen och ner. Mina smalben skapade konst lånad från surrealismen!
Det va coolare än gillette-reklam, många gånger coolare. Nu när jag har torkat pälsen av kroppen och känner på mina silkeslena vader vågar jag knappt lita på att det är silkesvader eller om det är snor, för jag har varit i kontakt med mycket snor idag då jag har fått en släng av Leonards dagisbaciller.

Nu ska jag akta mig för reklam resten av dagen för jag har nog blivit svag och mottaglig. Jag vill inte riskera att jag springer ut och köper underbyxor med snöre i röven i rena farten!

Två veckor till ända som fyllt mitt block med anteckningar av typen: Se mer på, kolla upp, titta extra på....
Intensiviteten har fått utesluta diskussionen till stor del, men på dagens seminarie gav vi varnandra den skrämmande sanningen om vår påverkan och hur vi påverkar utan att vilja vara påverkade.
Jag har dragit en del lärdom inför mitt kommande lärandeskap, både i hur jag vill och inte vill vara, och i vad jag vill och inte vill göra. Jag väljer att inte gå in mer på det i ett aktivt försök att inte privatisera.

Nu ska jag ta en stund till att titta extra på Catalina Estrada innan jag med lust och fägring stor börjar analysera mitt objekt för analys.

Vad säger dadaisten? Är det ja, eller nej, nej?

Vad säger jag?

Idag har jag gått i ett moln av NEEEEEEEEJ! Inte hela dagen, men det mörknade fan på när CSN inte damp ner på mitt konto och killen i telefonen berättade att skolan inte registrerat oss. Det är ett surt besked att få dagen innan man ska på roadtripp till Oslo. Det är så tröttsamt att behöva lägga energi på att fundera på annat än det jag är programmerad till;

Familjeliv, skola, konstteori, familjeliv, grafisk form, sova....

Dag tre av termin tre och jag har redan irriterats till tok över att:

• vi får litteraturlista samma dag som terminen börjar men skall ändå ha litteraturseminarie på en bok vi inte visste om sex dagar senare ( tack förstående fröken för att du la om schemat!)
• vi inte fått litteraturlista innan, i min andra kurs fick jag listan innan jag ens fick platsen
• att vi lovas registrering den 1 september men tvingas ta tag i det själva när vi märker att så inte har hänt
• att vi ska på studieresa dag 4 på terminen fast vi inte har blivit registrerade till CSN... hallå! kaffe är dyrt i grannlandet och en termos är tung! jag behöver handla blöjor, bindor och tvättlappar! Jag vill åka till Oslo och ha skitkul, inte vara sur och fundersam över hur man kan bli behandlad som ett sågspån på en kladdig skosula!

Men som alltid räddas hjärtat av min fina prins! När jag kom hem idag, pissblöt av regn och surenergisk som en tjackpundare så möts jag av en glad liten filur iförd endast gröna strumpor med hajar på. Det går inte att ta med sig skiten hem till en underbar nakenfis. Jag ska inte ens behöva det! När min gullunge dessutom sitter i mitt knä och säger - Jag äklar dig! Då lämnar spänningshuvudvärken och flyger Nordenskiöldsgatan bort, upp mot Fjällgatan.

Checklista
Skolväska - för många
Pennfack med pennor - någorlunda uppdaterat
Cykel - ja
Barnomsorg - ja, nästan inskolad son på Matrosen
CSN - för två terminer till, puh!

Efter en förmiddag av konstteori är jag lite formaterad i huvudet. Kuber, trianglar, romber...raster och former som bildar historia, hittills av vit, patriarkal art. Imorgon väntar två tegelstensliknande pass igen, och boken har jag fixat på biblioteket, den svenska versionen!
-Tack för hjälpen Lina, du är en darling!!
Jag ser fram emot tegelstenarna och längtar till Oslo! Ser fram emot en ny termin och hoppas att jag slipper spendera stora delar av den på Fjällgatan.