Jag undrar om jag är klok samtidigt som jag känner att jag är på rätt väg. Jag ska försöka förmedla veckans tankar och arbete och hålla en röd tråd i det. Men tråden är ganska upptrasslad just nu.
Min kartläggning känns klar. Jag har en bra bild av hur en stor grupp elever upplevde sin skolgång. Jag vet att det finns tusen brister och att även goda intentioner drunknar i maskineriet som tuggar på, år efter år med en drivkraft som går ut på att eleverna är desamma, det är bara tiden som förändras. Där ligger ett stort grundfel.
Albin som gick i klass 7c år 1993 är inte samma människa som Hugo som går i 7c år 2011, eller Elin som är tvilling med Emil i 7c. Att skolan generellt ser på eleverna utifrån ett kategoriskt perspektiv och stressas mot mål som gör att de missar bildningsuppdraget. Det vet jag. Men vad gör jag åt det?
Under min studietid på snart sex år har jag försökt förändra inifrån. Inuti mig och inuti min verksamhet. Jag har känt mig uppgiven mer än många gånger. Jag har med skam undervisat den integrerade eleven i korridoren, där han längtansfullt har stirrat ut genom fönstret och tittat på det slitna fotbollsmålen, medan hans klasskamrater har suttit på andra sidan väggen och tragglat glosor för att nå kursmål. Det har känts skit bitvis.
Som människa har jag hittat rätt. Jag är förankrad med kraftig rot i de teorier jag vill förmedla. Jag har getts modet att implemetera teori och praktik, pedagogik och didaktik, jag är ödmjuk och hoppfull inför det faktum att jag aldrig kan lära mig allt. Jag lär för livet.
Jag är tacksam över att ha haft handledare som gett mig verktyg och trott på mina ideér, och på min förmåga att förverkliga det jag tagit mig för. Jag är tacksam över att ha arbetskamrater som har välkomnat mig och ställt sig öppna för mitt sätt att se på lärande.
I mitt examensarbete får jag input och uppdrag av ett antal fantastiska individer. Det hjälper mig att inte fastna i min bubbla, utan förankrar mig bättre i verkligheten. Men just nu känner jag mig ändå helt förvirrad och förvissad.
Denna veckan har jag pratat mycket om med människor som med mod har gett sin historia, men också sina svar på vad de behövde.
Vi har hittat nya arbetsfunktioner för artefakter inom skolans sfär som tidigare varit förknippade med ångest och stigmatisering. Skärmar, anslagstavlor, opedagogiska hjälpmedel. Jag har köpt in kurslitteratur som inte fått vara i pappersform. Modeller, instruktionsfilmer, serietidningar och spel.
Vi har gjort om instruktionsfilmer till förvrängda monsterklipp och fråntagit informatören makten.
Vi har smygit runt i en ödelagd skolbyggnad och fått känna den samhörighet man bara upplever när man är kall, rädd och nästan säker på att det finns spöken. Jag ser hela tiden vackra foton jag kan ta, och starka känslor att förmedla genom att göra det fula fint men jag vill inte det. Samtidigt drivs jag av lusten att få till det perfekta fotot. Men den kommunala skolan är inte fin i sitt bemötande av elever i behov av särskilt stöd. Särskilt inte de som inte haft möjlighet att bli ett med de sociala koderna som regerar.
Jag lutar nu åt en installation. Att bygga upp ett avskärmad studieplats lik de som integrerade elever får leva i. En av det slaget som ofta står i en skamvrå. Så tänker jag nu.
Igår när jag gjorde om saker och målade svart och utanför kanterna sa en av ungdomarna - "Du är fan inte klok Åsa, men det är bra". Det värmde.
I övrigt kan jag glatt konstatera att jag kan skissa i min skissbok tillsammans med Leonard. Han sitter med sin egen numera.
Och här är ett nytt användningsområde för skärmar.
Jag har beställt Ylva Spånberger Weitz avhandling ”Ungas erfarenheter av skola, samhällsvård och vuxenblivande. En studie av fem livsberättelser”. Tror att den kan ge mig lite input...
