Nu flyter det på bättre, jag har hittat ett plug-in som hjälpte mig komma över tröskeln. Jag har kommit till ett läge där jag inte är beredd att kompromissa med mig själv. Då blir det svårt ibland, sen blir det bra.
Idag åt jag libanesisk lunch med några ur klassen, det va gött att ladda lite och få trevligt sällskap. Sen plöjde vi i snö och tefat landade i huvudet på oss. Vissa ville åka till Japan och vara med i snöbolls-VM, jag hade glömt mössa så jag va inte lika sugen på det, jag är nog mer av en betraktare än en doer av vintersport numera.
att jobba med verktyg man inte behärskar är en pärs ibland. att ha ideér som måste dö i idéfasen är också surt stundtals. det känns lite som när man har massa saker att göra och är många timmar hemifrån och märker att man tagit på sig trosor som åker in i röven. Antingen på ena sidan, eller bägge. Jag kan inte likna det bättre, för det är så det känns.
It's like a jungle sometimes it makes me wonder...
Idag känns det lättare att ta fighten. Har bunkrat upp med snabba kolhydrater också så att jag kan formladda vid behov. It´s on!
Dagens Lokaltidningsbesvikelse Denna blogg tillägnas alla besvikna människor som finns ute i vårt avlånga land och har behovet att påtala det för oss andra genom lokal media.
Jag spretar som en igelkott, är inne i en riktig galenfas. Gör, gör, gör och vill mer. Ramlar i låtfällor. Loopar som blir låtar passar inte in. Jävla 3.28 skada, skit..........som fan. Fast jag har kul också, fast jag är mest ganska svår idag. Mr T skriver lätt under på det.
Sånt ärt, som vi säger i hembyn. Sånt ärt.
Har kollat lite mera bakåt och inåt. Hade en kort karriär som percissionist i ett fint projekt, Coph Nia. Vid intresse kan man lyssna på Holy War Pt 1 på sidan, så lät det då, på tiden då jag va med, längesedan. En nyare tappning av låten kan ni se här , live från Moskva 2007.
En tredje version kan man se här:
Jag gillar hur Aldenon bygger musik, vidareutvecklar, sparar, gör om, återvinner. Jag kan lätt stå för att jag inte tillförde någon hjärna till projektet, bara sällskap, lite taktkänsla och armmuskler. Hittade mitt namn i en fin internationell wikipediatappning Aasa Vildblomma. Undrar vem som gjort den. Kanske blir det så jag får heta om jag ska bli internationell biker. President AAsa. Oavsett så hade jag inte nerverna. Mådde skitapa varje gång vi skulle spela. Verkligen pyton. Jag kysste trummpinnarna farväl och har stått som troget fan istället. Bra projekt ska inte ha mediokra percussionister med klena nerver.
Kollat på Gautier Deblonde. Tänk att jobba så stort. Enormt. Det lilla i det stora. Det lyfter jag på sjaletten för.
Mr T har muntrat upp mig med gammal mästerlig musik. -Hear, hear!
Nä, nu får jag ta och blåsa ut huvudet lite. Påbörja något nytt och ta mig ur gamla fällor. Ska börja laborera med bjudloopar från en annan förebild RZA. Idag har jag suttit fast i något transitläge mellan A-ha och Iron Maiden. Ni förstår att jag fastnade och att det sket sig lite lätt. Men det är kul i efterhand känner jag nu. Jag sjunger inte som Morten och Bruce (!!) vilket va grundidén. Att jag skulle dyka in i förkylning 92 och få ont överallt och snorinvasion är ovälkommet. Ska sova inatt. Har glömt det för mycket ett tag. För mycket Transit och Sons of Anarchy på nattetid är slitsamt för en åldrande ungdom.
Jag vill ha en skinnväst och en båge. Jag är fast i Sons of Anarchy-serien och vill starta ett MC-gäng som inte slåss och dödas. Ett gäng som kör fort och sprider budskap om samtiden, samhället och det egna tänkandet. Art of Anarchy. Join!
... det är fan en transitspiral, den man blev, hur man är och vad man gör av sin avkomma. min normativa uppväxt med fritänkande föräldrar, som var arbetarungar som tog sig upp och blev akademiker, lärda och lärare, som präntade in i mig att jag var viktig, fri och stark, för att de själva inte fick det gratis. jag är en medelklassunge med akademiska vingar som har det sociala modet att våga och lära. jag har inte behövt kämpa mot klassen så det är skitenkelt för mig att se ut och säga vad jag vill. de fighter jag fick gå när jag växte upp var befriade från klasskrig, det va ett annat existenskrig där min sociala plats gav mig språk över knytnävarna. ett språk som aldrig kan tystna, knappt när jag vill. är det tvångsmässigt att prata rakt ut? -ja för den yngsta av tre medelklassungar så är det nog så. det sociala spelet styrs av det sociala arvet. kan bli ett transitläge på gott och ont. nu ska min unge börja demokratisk friskola med fokus på skapande och process, så jäkla klassiskt. jag kämpar för den offentliga sektorn, demokratin och samhällets utveckling, men jag sätter inte in mitt barn i det systemet. jag bor i stan och har en stor, men bensinsnål bil och läser vänsterpress innan jag går till en privat vårdcentral för att slippa långaväntetider.
nåja, som den medelklassunge jag är så lyssnar jag gärna på punk. jag hade råd med kängorna som liten, och på lördag ska jag stå riktigt långt fram och kolla på mina åldrande vänner när de väser fram ett budskap som är bra, men som går så fort så jag inte hinner höra.
